Hej nu verkar det som att jag har fått till datorn igen. Får se hur länge den håller den här gången..

Det har hänt rätt mycket nu sen jag skrev sist. Min kärlek har kommit hem!!! Jag måste bara berätta...

Jag satt här hemma och väntade, hade fattat det som att han skulle mucka ganska tidigt på dan men han hörde aldrig av sig. Hans mamma ringde och frågade mig ett par gånger om jag hade hört nåt men det hade jag ju inte. Klockan tickade vidare mot 12...13 jag började bli fysiskt sjuk av att bara sitta och vänta och inte veta nånting. Är han på väg? Har det hänt nåt? Så jag åkte hem till farsan för att få nåt annat att tänka på. När jag sitter hos farsan och precis har ätit så ringer telefonen, det står att det är hans mamma som ringer men när jag svarar så är det hans röst jag hör. Jag blir så uppspelt och nervös att jag nästan kräks bokstavligt talat. Jag kastar mig i bilen och är nere hos hans mamma på 10minuter. Jag ringer och ber honom komma ner och möta mig utanför porten och när jag står där och väntar....herregud jag får hjärtklappning bara av att tänka på det. Jag fick en sån adrenalinkick att det kändes som att jag hade tagit en panna dundertjack! Knäna höll på att vika sig på mig och jag trodde jag skulle kräkas och svimma på samma gång. Sen bara stog han där framför mig och jag kasta mig i hans famn och vi kysstes för första gången på över 8 månader. Det var helt underbart och overkligt och jag vet inte hur jag ska beskriva känslorna som strömmade igenom mig just då. Jag la mina händer på hans kinder och han la sina händer på mina öron och vi stog där och såg varandra i ögonen och log. Vi kysstes och log och såg på varandra. Jag kunde inte fatta att han var hemma, att han stog där och snurrade på mitt hår och kysste mig. Vi åkte upp till hans mamma och åt middag med hans systerdotter och sen kom en av hans systrar förbi sen åkte vi hem till mig och han fick se våran nya lägenhet för första gången. En av hans vänner var med och jag ville bara att han skulle åka så vi fick vara ifred nån gång och tillslut så for han och vi var själva. Äntligen!! Jag tänker inte gå in på vad som hände sen för det vill jag behålla för mig själv men det var fint och det var efterlängtat ;)

Vi tittar på varandra mycket. Bara sitter/ligger/står och tittar varandra djupt i ögonen utan att säga nåt. Det behövs inte sägas nåt. Inga ord kan ändå beskriva hur vi känner för varandra tror jag.. Men jag kan säga såhär, jag är så oförskämt lycklig nu! Jag svävar på moln och vill aldrig gå tillbaka till det vi kom ifrån. Vi är precis där vi ska vara och jag är lycklig. Jag är så jävla lycklig.

idag är den stora dagen. Han med stort H kommer hem. The love of my life som jag inte sett på 8 månader. Jag har längtat efter denna dag sedan den 1 februari då vi skiljdes åt. Nu är den här och jag kan inte fatta det. Har ingen aning om när han kommer, han har inte hört av sig än men det visar sig väl. Nu ska jag äta nåt och hoppa i duschen. Toodles!

ledsen att jag inte bloggat på ett tag min dator funkar inte som den ska.. Jag mår bra, är drogfri och längtar tills på söndag! Puss o kram

Jag har vaknat flera gånger under natten av att det har kliat i ansiktet. Nu när jag klev upp och kollade mig i spegeln höll jag på att ramla baklänges. Jag är knallröd i hela ansiktet, och ända ner på halsen. Det kliar så jag håller på att bli vansinnig!

Jag ringde morsan och fråga vad det kan vara och hon sa att det kan ha med hormonerna att göra eftersom jag fick mens nyss. Jag hoppas att det är nåt så simpelt.. Jag har inte ätit nåt som jag inte brukar äta heller så jag hoppas att det inte är allergi. Vill inte sluta äta maten som jag äter nu.

Oj jösses, vet ni vad jag precis kom på? Om en vecka muckar min pojkvän! En vecka! Fan vad jag längtar.

Idag ska jag träffa min sponsor för att redovisa en uppgift jag fick ang mitt snatteri. Jag är nöjd med uppgiften så jag tror att hon kommer va det också. Jag har lätt för att skriva emellanåt så jag är inte orolig.

Sen ikväll ska jag på sinnesrogudstjänst med min mormor. Hon ringde igår och kände sig ensam och jag förstår henne, hon har haft huset fullt nu sen begravningen och helt plötsligt åkte alla och hon är ensam kvar. Stackars mormor, ska bli skönt att få umgås med henne idag.

Fan va det kliar... jag blir galen!

Det blev inget bloggande för mig igår, jag hade ingen lust och sen när jag försökte så hängde sig datorn. Jag får försöka beskriva gårdagens känslor och tankar idag istället..

Jag var på begravning igår, min morfar gick bort för ett par veckor sedan. Det var en fin begravning i ett litet kapell, vi fyllde alla stolar och lite därtill. Han var inte min biologiska morfar, men den enda morfar jag haft i mitt liv. Det kändes lite konstigt att hans "riktiga" barnbarn som inte haft någon riktig kontakt med honom satt framför min familj och grät hysteriskt. Dom kände han ju lixom inte.

Den mäktigaste känslan under dagen var ändå tacksamhet. Vi bilen på väg till efterfikat säger min mamma att hon kunde inte sluta tänka på att det kunde ha varit jag som låg där, och jag vände mig om till henne och sa "Mamma, det var exakt det jag satt och tänkte på också". Bilen fylldes av en tung känsla, alla kände vi samma sak. Jag kan inte sätta ord på stämningen, om det var tacksamhet eller sorg, men vi kände alla samma sak i just den stunden. Sen sa hon att om det här hade varit för ett år sedan så hade jag inte ens dykt upp på begravningen, eller rättare sagt hon sa att dom hade inte ens kunnat få med mig på begravningen. Och det höll jag också med om fullt ut, och i det föddes en otrolig tacksamhet att jag får finnas där för min familj idag, nykter och drogfri.

Jag tar inte illa upp när min familj säger sånna saker, jag uppskattar deras ärlighet och att dom känner sig så pass trygga med mig idag att vi kan prata om det. Det är viktigt tycker jag att man får prata om det som har varit, och hur glad man är att det är annorlunda nu. Jag är tacksam att min familj vågar uttrycka sina känslor, det är inte alla familjer som gör det..

Sen så har vi ändå tre ord som vi kämpar med. "Jag älskar dig" är svårt att säga, men vi vet alla om det. Jag och mamma har börjat säga det till varandra lite då och då, men mest skriver vi det på facebook eller så skriver hon det på sin blogg för hon vet att jag läser den.

Igår la hon ut en bild på sin hund på facebook och skrev att det var ett år sedan dom hämtade honom, hon skrev att det hade varit ett händelsefyllt år, det bästa på många år och att hon ville tacka sin älskade dotter för det.

Jag kanske bloggar mer under dagen, just nu tog det stopp.

Men jag är oerhört tacksam att jag lever, och att jag har varit drogfri i 8 månader. Tack gode Gud för det.

Idag firar jag 8 månader nykter och drogfri! Tack Gud för att jag får chansen att tillfriskna och finna sinnesro. Jag älskar mitt liv!