Jag låg och tänkte på en sak igår när jag skulle somna. Det här med vänner alltså..

Igår på eftervården var det cermoni och alla fick säga något snällt till dom som gick ut, och alla känner ju lixom varandra där ute för att dom har gjort behandling tillsammans eller jobbar på rehab. Men jag känner ingen där. När jag ska ha cermoni, vafan kommer folk att säga till mig då? Jag har ju inte gjort behandling där, terapeuterna känner mig inte ens.. Och dom som jag känner därute dom har redan slutat..

Ja det känns lite tråkigt. Det vara bara en tanke som jag hade. Men sen började jag tänka vidare på det här med vänner.. Jag tror inte att det är så lätt att vara vän med mig, eller att ens lära känna mig. Folk har sagt till mig att dom uppfattar mig som lugn (?) och jag blir helt chockad.. LUGN? När jag pratar med någon så ber jag till gud att min röst inte ska börja darra eller att mina händer inte ska börja skaka.. För jag mår så jävla dåligt på insidan och min mardröm är att någon ska se det.. Därför när jag träffar folk så blir jag så konstig, kan lixom inte med det här att vara social och så.. Vad fan ska man prata om? För så fort det blir personligt så vill jag bara dö typ..

Jag har börjat träffa folk igen faktiskt. Men min spontana reaktion när någon vill träffa mig är "åh nej va jobbigt". Inte för att personen är jobbig, utan för att jag vet inte hur jag ska betee mig. Om jag ska säga som det är eller försöka dölja hur jag känner.. Hur jag mår på insidan alltså..

Jag pratade med en tjej på eftervården igår för hon har läst här om allt som hänt med E, och medans vi pratade så började hon sådär spontant o skratta åt det vi pratade om, och det var jätteskönt! Då vart det inte så jävla seriöst och jobbigt på nåt sätt och jag kunde lixom prata om det medans vi skrattade åt det.

Men jag har inte så mycket vänner.. och jag har inte självkänsla nog att skaffa några nya heller. Jag är så jävla knepig, jag vet.. Jag är inte direkt den som hör av mig till folk och så, även om det händer ibland. Jag har inga vänner kvar från mitt gamla liv, jag tror inte ens att dom kommer ihåg mig om jag ska vara ärlig. Bra eller dåligt? Känns ju lite tråkigt faktiskt..

Ja vi får väl se vad som händer idag då.. Sitter och väntar på att E ska höra av sig..

 

N

29 februari 2012 14:23

ännu en sak som jag känner igen mig sjukt mycket i. har alltid haft så satans svårt att umgås med folk. i grundskolan var det värst, då kunde jag gå dagar utan att prata med folk, det utvecklades till en fobi. jag vet inte vad problemet egentligen ligger, jag vill umgås med folk men då jag väl gör det så känns det mest stelt och onaturligt. har bara en vän som jag träffar nu, och med henne funkar det bra eftersom vi känt varandra så länge och hon är i samma situation som jag.. behöver inte dölja någonting för henne.
den här sociala osäkerheten var anledningen till att jag blev så kär i alkoholen och tjacket. plötsligt kunde jag vara mig själv och babbla på om allt möjligt med vem som helst. efter några år försvann den där säkerheten dock, då paranoian kom.
jag saknar verkligen den där tiden, så jag mådde bra med drogerna, men vet att det aldrig mer kommer bli så igen. nu får nära på "psykos" så fort jag tar amfetamin.
det jag längtar efter, alltid har längtat efter är att kunna umgås med folk avslappnat, nykter. det är svårt, men jag måste tro att det går!

 

Lina

29 februari 2012 18:11

Ibland kan det vara skönt att få skratta åt allt elände, viktigt:D

Och dina tankar om begravning..dom är inte onormala..Jag har skrivit ner i ett block för 2 år sedan;) Haha

http://linamarlene.bloggplatsen.se

 

Johanna

6 mars 2012 12:24

Bara höra av dig om du vill ses att ta en fika eller nåt! Kan ju sakna att småbråka med dig you know where. :P

http://allisonmadella.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...