Han kom hem igår iallafall. Jag började gråta direkt.. Vi satt länge och höll om varandra och sa inte ett ord medans jag grät o grät.. Sen började vi prata, men om vad minns jag inte nu.

Han hade druckit, det var det första han sa när han kom hem. Jag antar att det är därför han kunde sova hela natten. Hans avtändning på opiaterna är fruktansvärd nu, han är verkligen jättedålig. Men han har inte tagit nå sub sen i onsdags, helt otroligt! Han vill ju verkligen, men han fattar nog inte vad som krävs och hur mycket man måste kämpa tror jag..

Jag hörde när han snackade med soc idag, han är inte alls intresserad av öppenvård nu längre. Han vill ha medicinsk hjälp så soc sa tydligen att han inte ska börja på öppenvården som va tanken.. Jaha? Utan han skulle ringa till beroendeenheten och snacka med dom. Men dom har ju intagningsstopp! Jag fattar ingenting!

Jag har bett honom lägga in sig på ett boende här i stan. Men det blir väl inte aktuellt nu när det inte blir någon behandling på öppenvården.. Alltså vad ska man säga? Jag fattar fan i n g e n t i n g.

Magen har iallafall vart bättre idag, det är fett skönt. Jag tror verkligen att det beror på stress och oron alltså.. Men för mig så känns det lixom att oavsett vad jag får för symptom, om ja misstänker att det är psykiskt så tycker jag inte att det är så allvarligt och att jag inte behöver uppsöka läkare. Eller så tänker jag att dom inte kommer ta mig seriöst.. Inser själv att det där kanske vart förvirrande, hoppas ni fattar vad ja menar.

Nu orkar ja inte skriva nå mer. Känner på nåt sätt att bloggen inte är prio ett just nu..