God förmiddag tappra bloggläsare. Jag blev väckt av min mormor för en stund sedan, hon undrade om jag ville följa med på en kryssning till sommaren och självklart så ville jag det! Började direkt tänka på sist vi for för 3 år sen.. Jag hade precis tagit ett återfall på amfetaminet dagen innan och hade lite halvpsykos hela natten innan vi skulle fara så ni kan ju tänka er hur packningen blev.. Hade avtändning hela resan dessutom.. Men den här gången ska det bli annorlunda!

Igår så var jag med min pojkvän och hans vän (som också heter E) ner i en källare och sköt luftpistol. Det var så jävla roligt och självklart så var jag bäst. E (han som är vän inte pojkvän) sa till mig att tjejer är oftast naturligt bättre än killar på att skjuta och det verkar stämma för båda dom har skjutit mycket mer än jag har gjort.

Sen vart de lite stressigt för att jag skulle ju som sagt på ett NA-möte och vi hade tänkt käka innan, så vi drog en snabb pizza och jag vart några minuter sen till mötet men det gjorde inte så mycket. Dom vart glad att se mig kan jag säga, och jag vart glad att se dom. Jag fick min medalj och kunde faktiskt dela! Hör och häpna lixom, det var inte alls så illa som jag hade målat upp det i huvet. Det känndes som att komma hem på nått sätt, och jag känner nu att jag skulle vilja gå på möten oftare.

Igårkväll så kollade vi på en 3timmar lång film och sen gick vi och la oss, jag blev lite ledsen en stund, kände mig kluven lixom.. Försökte förklara att det känns som att jag inte hör hemma någonstanns längre, i någon gemenskap alltså. Jag hör inte hemma i missbrukar kretsarna för jag har varit drogfri så länge och jag hör inte hemma i  NA gemenskapen för att jag lever med missbruket så tätt inpå mig.

Jag vet lixom inte riktigt vem jag är just nu. Men det är ett problem som kommit och gått i många år egentligen. Det brukar lägga sig så småning om, men det finns alltid där i bakhuvet.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer, vi pratade igår om att vi kanske skulle göra nån god middag och så, vi får se vad det blir.

Jag har ett svar till en kommentar jag fick också; Planen för E är att han ska in på först avgiftning och sen behandling. Vi väntar på ett startdatum från socialtjänsten, och har väntat sen innan jul så jag kan känna att det borde fan bli dags snart! Jag vet inte riktigt vad det sitter i, men vi väntar iallafall... o väntar..

Varifrån fick jag inspirationen att lägga av med allt? Hmm.. Ja det var nog alla konsekvenser och sjukhusbesök som satte bollen i rullning om man säger så. Det var inte roligt längre, det var bara jobbigt och jag mådde aldrig bra oavsett vad jag tog. Hade alltid haft sånt flyt i flera år och klarat mig från polisen och så men allt börja lixom falla på nått sätt, det gick inge bra för mig på slutet.. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och bara grät och skjöt i mig droger typ, och då kände jag att det inte var värt det. Sen så fick jag en del påtryckningar från socialtjänsten också som började hota med LVM så då tog jag tag i det själv och for på behandling istället.

Ta hand om dig!