Nu känns bloggen helt plötsligt inte lika anonym längre, och jag blir faktiskt lite nervös..

Igår stog jag inte ut längre, på kvällen/natten efter att min polare åkt hem så skickade jag ett sms till E och skrev att jag älskar honom och mår skitdåligt över att det har blivit såhär. Efter en stund svarade han, och gissa om jag blev glad för det han skrev! Jag tänker inte skriva det här dock..

Vi ska träffas imorgon och prata, och jag känner mig lättad men samtidigt nervös. Tänk om han vill ta en paus eller göra slut helt? Att han känner att det vore bäst för mig? För han är sån, han vill alltid det bästa för mig, även om ni kanske inte kan tro det..

Men nånstanns innom mig känner jag ändå att det kommer att ordna sig, att allt kommer att bli okej ändå. Jag gjorde nog rätt i det här, att jag satte ner foten och det verkar som att han har fått upp ögonen lite grann. Han vart också otroligt lättad tror jag när jag hörde av mig, för han har nog inte vågat..

Jag tänkte ju med min typiska tjejhjärna att han skulle fatta vad jag tänkte när jag gjorde slut, att jag egentligen bara ville att han skulle höra av sig och visa att han bryr sig så skulle han få komma hem.. Men hur skulle han kunna veta det? Jag gjorde ju slut och bad han lämna nycklarna o hämta sina grejjer lixom.. Ibland är man bara så typiskt jävla tjej alltså, och tror att killar är tankeläsare..

Men jag är å andra sidan ingen tankeläsare jag heller. Jag VET att han mår skitdåligt och att han inte är sig själv, men jag vet INTE vad han tänker på. Jag vet INTE hur han känner eftersom han inte pratar med mig. Där måste vi börja göra förändringar båda två och börja kommunicera med varandra, det är fan viktigast tror jag.

Jag vet att många inte kommer gilla detta, men såhär är det: Jag kan stå ut med att han knarkar just nu, sålänge jag känner att han prioriterar mig och vårat förhållande. Det är drogerna som ska vara ett nödvändigt ont, inte vårat förhållande. Fattar ni vad ja menar?

Ja ni får tycka att jag är dum i huvdet, det är okej. Ibland funderar jag på om jag kanske är det, men det är väl det kärleken gör med en? Blind och dum.. O medberoendet också naturligtvis..

Jag ska nog ta upp kontakten på RÅBA igen också. Ni som läst ett tag kanske minns att jag gick hos en kvinna på samtal om medberoende för ett par månader sedan? Jag trivdes bra med henne, men det kändes ändå jobbigt att få sanningen serverad sådär lixom.. Men jag tror att jag är redo att möta medberoendet head on igen, och kanske börja jobba med det? Den som lever får se.

Tiden rinner iväg, morsan kommer snart och hämtar upp mig och skjussar mig till eftervården. Har inte så många gånger kvar nu, skönt!