Tack för era kommentarer, ni skriver verkligen jättefint. Det är bara så overkligt när jag läser.. Kan inte greppa att det är mig ni skriver till.. Kan inte fatta att det här är verklighet det här jävla helvetet jag lever i, hur sjukt det än låter.

Jag kliade mig på ögonbrynet nyss och det bara lossnade hår.. Vafan är det som händer? Håret bara rasar på mig! Tycker det är skitjobbigt, för jag har långt tjockt hår och har alltid haft.. Skulle dö om håret skulle bli helt förstört.

Värken i magen går upp och ner. Det har varit relativt lugnt idag, men så fort jag kollar på klockan och tänker "vart fan är han" så gör det ont igen. Har tårarna i halsen när jag skriver detta, vafan är det som händer med mig??

Jag har inte pratat med E sen klockan 18 och då väntade han på nån jävla kille som skulle komma med pengar som han var skyldig, han sa att han hade dåligt batteri och skulle försöka komma hem så fort som möjligt. Nu är telefonen avstängd och jag har inte hört nåt..

Nu fick jag huvudvärk också. Vafan är det med min kropp alltså?! Ja tycker det här är fett obehagligt nu, det känns som en panikattack är på väg nästan.. Har inte haft en riktig sån på aslänge och vill verkligen inte ha en nu.

Vi får väl se om han kommer ikväll eller inte. Nu orkar jag inte skriva nåt mer my head is killing me...

Strax efter jag skrev inlägget igår så fick våran vän tag på E, han hämtade honom inne i stan och körde hit honom. Han var inte i så bra skick, han sa att han bara käkat två benso men jag vet inte.. Han hade iallafall en jävligt bra anledning till varför han dragit från avgiftningen och han hade en bra plan till hur de ska se ut nu framöver. En riktigt bra plan faktiskt.

Jag berättade utan att tveka exakt hur han fick mig att känna när han gjorde sådär igår. Jag sparade inte på krutet det minsta, jag brydde mig inte om hur ledsen han blev. Sen var det bra med det, jag gick och la mig och han var vaken.

Tyckte han var rastlös och nästan lite pundig. Han höll på och dra fram grejjer och hålla på med sladdar o ha sig, men jag tänkte han får väl göra vad han vill.. Han mår nog inte så bra..

Vaknade ett par gånger inatt av att han var antingen vaken eller låg på soffan och sov oroligt.

Sen vaknar jag kl 9 av att dörren stängs. Jag ringer till honom och han säger att han är på väg in till stan...

Han gav upp.

Efter allt som han sa till mig igår så gör han samma sak igen idag. Han skulle "bara" gå in till stan och hämta två ritalina sen skulle han komma hem. Jag blev arg och han la på, sen dess har jag inte kunnat få tag på honom. Nu är den här vännen ute med bilen igen och har hittat honom, han är i en lägenhet mitt i stan och han står och väntar ut honom nu. Att det ska behöva vara såhär alltså??

Jag skrev till E såhär "Hur fan kan du göra såhär mot mig igen efter det vi pratade om igår? Hur många chanser ska jag ge dig??", men naturligtvis - inget svar.

Jag börjar bli riktigt sjuk av allt det här. Mitt hår bara faller bort och magen är helt knäpp. Jag tror jag har fått magsår eller nånting, nåt är definitivt fel. Hur länge ska jag orka? Hur många chanser ska han få? Vad fan ska jag göra?!

Det här är frågor jag ställer mig själv men som jag egentligen redan vet svaret på.. Fast jag vill inte veta svaret.. Jag vill inte ge upp samtidigt som varje fiber i kroppen skriker "du orkar inte mer!!!". Jag kommer gå under alltså, det är så jävla smärtsamt allt det här...