Jag sitter och lyssnar på min absoluta favoritmusik, och som vanligt planerar min framtida begravning och vad som ska spelas och lixom representera mitt liv.

Jag vet inte hur ovanligt och sjukt det är, men jag har planerat min begravning sen jag var ca 6-7år gammal. Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, det har jag säkert.

Men iallafall, i olika perioder i livet så tänker jag på det oftare. Varje kväll innan jag ska sova nu till exempelt så tänker jag på hur jag ska ta en överdos och med vad, och jag vet precis vad det ska stå i mitt brev till familjen. Jag vet precis vilken låt jag ska be dem spela på min begravning. Jag vet precis vilka jag vill ska komma dit.

Jag säger inte att jag ska ta livet av mig, ni behöver inte bli oroliga. Det är mer som en trygghet för mig att jag har allting planerat i minsta detalj i huvet, som en utväg ifall jag nu skulle behöva den.

Det känns dock inte friskt att tänka på det här så mycket som jag gör. Det tar verkligen energi av mig, för jag bli ju ledsen också.. Tänker på hur min familj kommer reagera osv. Vem som ska hitta mig och så..

Där måste min plan finslipas.

Men vafan sitter jag och säger? Vad SKADAD jag är!

Fatta hur saker och ting bara far runt i huvudet på mig och när jag inser vad jag sitter och tänker på så blir jag alldeless ställd. Jag kan ju inte va frisk på en fläck alltså..

Såhär är det jämt.. Jag kan sitta och tänka på nått helt vanligt och oskyldigt sen slutar det alltid med nåt svart destruktivt och oftast hemskt minne från mitt förflutna också får jag ångest. Och som sagt så inser jag inte vad jag sitter och tänker på förens jag redan har fått ångest och inte kan släppa det.

Rätt intressant dock att följa tankekedjan tillbaka till början och sedan se hur sjukt jävla skadad jag måste vara egentligen som kan göra något helt vanligt till nåt så sjukt.

Men detta med sjuka tankar är jag väl knappast ensam om.

Men jag vet dock inte hur vanligt det är att vara besatt av sin egen död och begravning?

Jag låg och tänkte på en sak igår när jag skulle somna. Det här med vänner alltså..

Igår på eftervården var det cermoni och alla fick säga något snällt till dom som gick ut, och alla känner ju lixom varandra där ute för att dom har gjort behandling tillsammans eller jobbar på rehab. Men jag känner ingen där. När jag ska ha cermoni, vafan kommer folk att säga till mig då? Jag har ju inte gjort behandling där, terapeuterna känner mig inte ens.. Och dom som jag känner därute dom har redan slutat..

Ja det känns lite tråkigt. Det vara bara en tanke som jag hade. Men sen började jag tänka vidare på det här med vänner.. Jag tror inte att det är så lätt att vara vän med mig, eller att ens lära känna mig. Folk har sagt till mig att dom uppfattar mig som lugn (?) och jag blir helt chockad.. LUGN? När jag pratar med någon så ber jag till gud att min röst inte ska börja darra eller att mina händer inte ska börja skaka.. För jag mår så jävla dåligt på insidan och min mardröm är att någon ska se det.. Därför när jag träffar folk så blir jag så konstig, kan lixom inte med det här att vara social och så.. Vad fan ska man prata om? För så fort det blir personligt så vill jag bara dö typ..

Jag har börjat träffa folk igen faktiskt. Men min spontana reaktion när någon vill träffa mig är "åh nej va jobbigt". Inte för att personen är jobbig, utan för att jag vet inte hur jag ska betee mig. Om jag ska säga som det är eller försöka dölja hur jag känner.. Hur jag mår på insidan alltså..

Jag pratade med en tjej på eftervården igår för hon har läst här om allt som hänt med E, och medans vi pratade så började hon sådär spontant o skratta åt det vi pratade om, och det var jätteskönt! Då vart det inte så jävla seriöst och jobbigt på nåt sätt och jag kunde lixom prata om det medans vi skrattade åt det.

Men jag har inte så mycket vänner.. och jag har inte självkänsla nog att skaffa några nya heller. Jag är så jävla knepig, jag vet.. Jag är inte direkt den som hör av mig till folk och så, även om det händer ibland. Jag har inga vänner kvar från mitt gamla liv, jag tror inte ens att dom kommer ihåg mig om jag ska vara ärlig. Bra eller dåligt? Känns ju lite tråkigt faktiskt..

Ja vi får väl se vad som händer idag då.. Sitter och väntar på att E ska höra av sig..