Jag har gråtit och gråtit och gråtit ikväll.. Det är slut mellan oss nu..

Jag tar det från början.. Igår så sa han att han skulle va hemma hela dan, men när jag ringde honom efter att jag varit på arbetsförmedlingen så hade han åkt till stan. Så jag åkte till mina föräldrar för jag skulle ändå äta middag där. Sen efter jag hade käkat hos dom så ringde jag honom och berättade att jag hade tänkt gå på ett möte och vi skulle höras efter det för han skulle komma hem då. Sen efter mötet fick jag inte tag på honom på ett par timmar, vi pratade runt elva när han var på väg till bussen men han missade den och sa att han skulle ta nattbussen hem istället. Han kom aldrig hem och jag fick inte tag på honom nå mer heller.

Vaknade imorrse och tänkte att jag ska fan inte ringa han idag, han måste visa att han bryr sig och höra av sig till mig. Vilket han inte gjorde.. Jag fick veta att han var nån helt annan stanns än där han var igår när jag pratade med honom, då var klockan runt 14 men han hörde fortfarande inte av sig. Jag väntade några timmar till sen ringde jag han vid 18 och då kläckte han ur sig att han skulle åka och fiska imorgon och inte skulle komma hem idag heller.

Jag vart skitfrustrerad. Kunde han inte ha hört av sig och sagt det då? Jag frågade när han hade tänkt tala om det för mig men han sa att han skulle säga det när han hade tänkt ringa mig. "men du hade ju inte tänkt ringa mig?" svarade jag, och han sa bara "nää..".

"Du bryr dig ju inte om mig, jag trodde du skulle komma hem igår och du kan inte ens höra av dig och säga att du inte kommer, det är väl inte så jävla svårt" och sen minns jag inte riktigt vad eller hur jag sa det men det slutade med att vi gjorde slut på nåt sätt sen la han på..

Han sa till mig i telefon att "du kanske ska göra dig av med mig då" och jag bad honom ge mig en anledning till varför jag inte ska göra det, men han kunde inte ge mig någon..

Jag ser nu när jag skriver att det här inte alls låter som det verkligen hände, men det är riktigt svårt att få ner allting "på papper". Kan inte riktigt uttrycka mig just nu..

Iallafall så skickade jag ett sms efter han lagt på och skrev att jag ville ha tillbaka nycklarna och att han kunde hämta sina saker men det kom inte fram för han hade stängt av telefonen, så jag skrev till en vän på facebook att han skulle hälsa honom det. Sen ringde den här vännen och sa att han skulle hämta nyckeln av E och hämta hans saker hos mig..

Då fick jag panik.. Det vart så värkligt på en gång. Jag hade hoppats att han skulle komma hem typ imorgon också skulle vi kunna prata om det men han verkar inte bry sig alls. Så den här vännen kom förbi och vi har suttit och pratat i några timmar om allting och han förstår hur jag känner och tänker, även fast han varit vän med E sen dom var små kan han inte heller förstå att han håller på såhär..

Jag sa till honom att det här behöver inte vara slutet. Det enda jag vill är att E ska visa för mig att han bryr sig och vill jobba på det här förhållandet, försöka få det att funka. Men som jag kännt nu på slutet så är han totalt ointresserad av det..

Han vill inte ens försöka.. Varför ska jag må såhär jävla dåligt och utsätta mig för allt det här om han inte ens bryr sig? Och det sa jag till E också.

Men OM HAN VILL, och FÖRSÖKER, så kommer jag kämpa för honom tills jag dör. Jag kommer stå ut och jag kommer göra allt för att det här ska funka sålänge jag KÄNNER att han älskar mig och bryr sig om vårat förhållande. Och det känner jag verkligen inte nu.

Han som var här, våran vän, sa att det var ingen idé att prata med honom nu för han är onykter, men att jag skulle ge det ett par dar och se om han hör av sig.

Det svåraste av allt är att när E känner att han gjort bort sig så drar han sig undan och skämms, istället för att visa framfötterna och be om ursäkt, vilket är det jag vill att han ska göra nu. Så jag vet inte hur det blir lixom.. Det ligger hos han nu, att gå emot sin natur och visa vad han verkligen vill och tala om för mig hur han tänker. Det är verkligen inte hans starka sida..

Han måste visa för mig att han vill att det här förhållandet ska funka, att det betyder nått för han. Och för att göra det så krävs det inte mycket. Det räcker med att han hör av sig, så jävla enkelt är det.

Som sagt jag har gråtit och gråtit hela kvällen. Jag vill verkligen inte att det ska sluta här.. Jag har lagt ner så jävla mycket på att få det här att fungera.. Det svåraste nu kommer att bli för mig att inte höra av mig. Jag måste vänta och se om han hör av sig..

Hoppas det inte vart alldeless för luddigt. Jag försökte beskriva det som har hänt nu men jag tror ni förstår att jag kan inte få med allting. Det låter så ihåligt och obetydligt det som hände när jag skriver det men det var det verkligen inte..

Jag älskar honom så mycket att det gör ont.. Jag har aldrig behövt släppa någon såhär. Jag har lämnat killar förut, men då har jag inte älskat dom längre. Det här är helt annorlunda.. Så jävla smärtsamt..

Jag hade skrivit ett mobilinlägg inatt men bara halva kom med så jag tog bort det och börjar om här..

Vet ni hur ofta jag får höra "jag fattar inte hur du orkar"? Och jag svarar alltid "jag vet inte.. Man stänger av på nåt sätt" men sanningen är att jag känner allting.. ALLTING..

Det gör ont hela tiden. Hela jävla tiden.. Varje dag är som en bergochdalbana där ena sekunden andas jag ut och hoppet kommer tillbaka och en sekund senare slås allting i bitar..Också håller det på sådär om och om igen under dagen.

Jag är som ett barn.. Säger man till mig "5minuter" då är det 5 minuter och jag kommer räkna dom minuterna tills han kommer. Men han kan säga "jag ringer dig om en stund" och sen ringer han inte förens dagen efter.. Förstår ni hur jag sitter och väntar då? Och vill inte vara den här jobbiga flickvännen som stör och är ivägen så jag ringer inte, utan jag väntar bara.. Allt medans hoppet krossas och mina drömmar dör..

För jag byggde hela mitt tillfrisknande på en dröm jag hade om oss. Jag drömde om ett drogfritt och normalt liv med honom, och han sa att han drömde om samma sak. Vi skulle jobba på varsitt håll och mötas drogfria igen, och jag höll stenhårt i den drömmen. Jag gjorde ALLT för att det skulle bli som vi drömt om, och han ansträngde sig inte ett jävla skit verkar det som..

Jag vill inte säga det här, men jag funderar på att lämna honom. Jag vet inte när det här slutade vara ett förhållande och bara blev en rädsla av att vara ensam och så, men det här håller inte längre.

Och hoppas inte för mycket nu mina läsare, för jag kommer garanterat att göra er besvikna och stanna kvar.. Det är sån jag är.. En jävla fegis..