Godmorgon. Det går ganska bra faktiskt att sova själv, jobbigast är det när jag ska försöka somna.. Får nästan alltid ångest och blir stressad när jag ska gå och lägga mig, jag vet inte vad det beror på. Då brukar det hjälpa att E ligger brevid mig, men nu får jag klara mig själv ett tag.. Som sagt det går ganska bra, bättre än jag hade förväntat mig.

Kom att tänka på en sak förut. Det är lite lustigt att för ett år sedan så var jag i stort sett klar med avtändningen, och ett år senare har E precis påbörjat sin. Jag tänker ofta "tänk om jag visste det här för ett år sedan" sen blir jag rädd när jag tänker på att jag har absolut ingen aning om vart jag kommer att vara nästa år. Om jag hade alla svaren skulle jag nog fega ur...

Är fortfarande nervös att han kommer att avbryta och ge upp. Han sa till mig igår att han kunde lika gärna ha gjort det här hemma.. Jag sa bara "men nu är du ju där så det är lika bra att stanna". Sa inte det jag tänkte, dvs "du hade ALDRIG klarat att göra det här hemma, vem försöker du lura?".

Idag kan jag tänka mig att han börjar bli dålig på riktigt. Igår var ju första dagen helt utan droger, så det börjar nog idag.. Han skulle inte få någon nertrappning heller, utan bara blodtryckssänkande. Egentligen så är väl det lika bra tycker jag, samtidigt som jag skulle vilja att det blir så smärtfritt som möjligt för honom.

Vet inte vad jag ska hitta på idag, jag känner mig hängig.. Hoppas att jag inte blir sjuk igen..