Nu är jag inne i en sån där period igen när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva om.. Börjar få lite prestationsångest med bloggen för den handlat så mycket om E och våran relation och nu vill jag ändra på det och skriva om nått annat. Men vad?

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig/oss och jag kan väl säga att det har löst sig. Mer än så vill jag inte säga just nu.

Igår for jag iallafall och hälsade på familjen. Hade skitkul med morsan och skrattade mycket. Tycker det är helt fantastiskt att vi har en sån bra relation idag med tanke på hur det har sett ut de senaste 7 åren typ. Jag satt och läste min utredning som min gamla sochandläggare hade skrivit för att jag skulle få en kodning på arbetsförmedlingen, och då slog det mig hur fan mitt liv har sett ut egentligen.

Det stog lite oroväckande saker om min psykiska hälsa (som är mycket bättre nu tacksåmycket), det stog typ att jag lidit av tvångstankar, hallucinationer och svårigheter att kontrollera agressivt beteende/våldsamt beteende. Och det är bara att nämna ett fåtal saker..

Det står även mycket tydligt att allt detta har blivit mycket bättre sedan jag gjorde min missbruksbehandling. Det står också att jag åt 12 mediciner men nu endast äter vid behovs medicin, vilket jag inte ens gör längre för den slutade jag med en vecka efter jag kom hem från behandlingen. Men iallafall, ganska häftigt.

Jag minns det där med medicinerna alltså.. Jag hade så många att jag inte ens orkade hålla koll själv.. E fick fylla på min dosett och se till att jag tog medicinerna 4 gånger om dan som jag skulle. Det är helt sjukt egenligen. Allting kändes så hopplöst, jag hade blivit informerad om att jag förmodligen aldrig skulle kunna leva utan mediciner, för att jag var så sjuk. Sen när jag kom till behandlingen så satt det inpräntat i mitt huvud och jag var livrädd för att sluta med en enda av dom. Men jag hade en terapeut där som absolut insisterade på att en 21åring inte skulle behöva äta allt det där, och hon plockade bort dom en efter en.. Jag protesterade naturligtvis och började kalla henne för "tabletthitler" i vredesmod, men efter ett par veckor insåg jag att jag klarade mig utan dom, och började självmant att plocka bort dom jag inte ville ha - dvs ALLA.

När jag skrevs ut hade jag EN medicin kvar, en blodtryckssänkande. Vilket skämt egentligen, jag har alltid haft lågt blodtryck! Bara där ser man ju hur sjukt det var egentligen.. Men som sagt när jag kom hem så kände jag bara äh vafaan också slängde jag skiten. Och sedan dess har jag inte tagit ett endaste jävla piller förutom voltaren och alvedon.

Ja mycket har förändrats. Men jag måste säga att jag blir sugen ibland att gå till läkarn och få nått litet piller mot ångest och sömnsvårigheter. Men jag gör inte det, för jag vet att jag kan leva utan. Jag måste bara lära mig att hänga med i svängarna..

Det står också i utredningen att mitt missbruk kom av att jag mådde så dåligt psykiskt redan som liten, men jag vet inte om jag kan hålla med. Eller jo till en viss del naturligtvis, men vem kan egentligen säga att det var det och det som gjorde att jag började knarka? Det är så mycket mer komplicerat än så. Jag tror att mitt dåliga måeende gjorde mig mer mottaglig för det naturligtvis, att jag hade en längtan att höra hemma, komma bort och bli någon annan. Så ja kanske det stämmer ändå? Jag vet fan inte själv.

Skönt är det iallafall att vara drogfri, det vart jag påminnd om nu för bara ett par minuter sedan. Att se en människa måsta kliva upp och ut och jaga direkt på morgonen trotts att man mår så dåligt att man bara vill dö är en bra påminnelse till vad jag inte vill tillbaka till.

Sen så satt jag och prata med en tjejkompis igår och vi kom in på det här med priser osv och då blev jag också glad att jag slutat. Hon berättade att det finns dom som tar 800spänn för en 5a röka nu lixom, det är ju helt sinnessjukt. När jag var 14-15 år och handlade av en kran som hade det bästa rökat ever så gick en 5a på 300-350 spänn! Vafan är det som händer egentligen? jaja, som sagt det berör inte mig egentligen, är bara glad att jag slutat.

Skönt att vakna upp på morgonen och inte vara dålig på opiaterna, eller bakfull. Skönt att kunna sova överhuvudtaget, eftersom jag spenderade ett par år påtänd på amfetamin. Skönt skönt skönt.

Det ska bli ordet för idag. SKÖNT att vara drogfri.