Som förväntat så vart det väldigt blandade reaktioner på föregående inlägg. Jag säger bara TACK till er som stöttar mig, för det har inte varit lätt att ta detta beslut att börja med mediciner igen. Det är ingenting som jag gör "bara för att" utan det är för att jag känner att jag måste nu för det har gått så långt med den här depressionen.

Jag var på ett NA möte ikväll. Jag fick skjuss dit av min sponsor och vi pratade och bestämde oss för att bryta sponsorskapet. Jag känner ändå att jag inte har nån riktig användning av en sponsor just nu för att jag inte jobbar i stegen, och dessutom har jag inte ringt henne på flera månader heller så. Ja dessutom ska hon flytta en bra bit bort så vi kom väl fram till beslutet tillsammans kan man väl säga.

Och jag är definitivt inte ensam om att äta mediciner i gemenskapen. Det fick jag veta ikväll och det känns skönt.

Men jag kan erkänna att jag var lika trångsynt som vissa av er för bara ett par månader sedan. Såhär i efterhand känner jag att jag måste ha varit rejält hjärntvättad efter behandlingen, eftersom dom tjatade så in i helvete där om att man ABSOLUT inte ska äta några mediciner alls. Det var ju där jag fick lov att sluta med alla mediciner, men det ville jag ju själv också efter ett tag.

Allt måste inte va svart och vitt. Man KAN va drogfri utan att gå på 12stegsmöten. man KAN va drogfri utan att leva fanatiskt efter 12stegsprogrammet. Sen vet jag inte om man kan vara drogfri och dricka alkohol, det är en fråga som jag funderar en del på.. Men som jag sagt förr, än är jag för feg för att prova.

Men jag kan också säga såhär. Det är fantastiskt att programmet finns och jag älskar NA, men jag orkar inte leva så som jag gjorde förut, inte just nu iallafall. Med förut menar jag att jag läste NAlitteratur varje dag, gick på 3 möten i veckan, gjorde massor med service, hade den ständiga oron att jag inte skulle duga eller ta återfall. Jag ORKAR inte tro på gud längre. Ja jag trodde på gud i sommras, men jag orkar inte längre. Att ständigt fråga mig själv om gud gör såhär för att straffa mig eller ge mig ett budskap gjorde mig paranoid. Riktigt jävla paranoid.

Varför driftar jag alltid iväg på nått negativt? Nu skulle jag ju faktiskt tala om vad jag älskar med NA. Jag älskar gemenskapen! Jag älskar att jag kan gå på ett möte och må tusen gånger bättre när jag går därifrån utan att egentligen veta varför. Jag älskar att jag kan gå dit jag känner mig förstådd och välkommen. Varje gång jag slår mig ner i lokalen så säger en inre röst "här är familjen". Jag tycker själv att det är lite töntigt, och jag väljer inte att tänka så, men tanken kommer ändå. "Här är jag hemma".

Jag har så förbannat svårt att ta mig till mötena bara. Jag har tusen olika ursäkter och alla grundar sig egentligen ur ren och skär lathet. Det är inte särskillt långt ifrån stan, men det är branta backar dit och jag hatar att bli anfådd. Dom där backarna är rena helvetet för mig. Så jag brukar lyckas fjäska till mig skjuss av nån..

Det blev ett väldigt ärligt inlägg såhär på kvällskvisten. Men jag är alltid ärlig när jag skriver, hoppas ni vet det..

Och tack igen ni som stöttar mig, det är så skönt att få styrka av era kommentarer!

Hej bloggen. Jag hade egentligen tänkt skriva igår men det blev inte så för jag somnade flera gånger efter jag kom hem.

Jag var och träffa en läkare igår. Det gick jättebra, han lyssnade på det jag sa och tappade inte respekten för mig när jag berättade att jag haft en tungt drogmissbruk. Annars brukar man kunna se det i ögonen på läkare att dom direkt slutar lyssna när man nämner det.. Men det här gick bra, jag fick 3 mediciner men inget nytt, har haft dom förut.

Jag fick dock inte börja äta den jag åt sist för då måste psykiatrin vara inkopplad, så det fick bli en "vanlig" antidepressiv och jag klagar inte! orkar inte med psykiatrin alltså, dom är bara så jävla struliga.

Jag gick iallafall och tog ut dom på apoteket och tog första antidepp tabletten inne i stan + några ångestdämpande. Blev astrött efter en stund och när vi kom hem somnade jag till två gånger och var helt slut. Tog en sömntablett och gick och la mig.

Funkade ganska bra. Annars brukar jag ligga och tänka så in i helvete (på droger mest) innan jag ska sova. Somnar jag inte relativt fort så hinner tankarna börja snurra och då är det i stort sett omöjligt att somna sen. Men nu gick det bra som sagt, vaknade även tidigt idag alldeless av mig själv! Lika bra att jag vänjer mig att kliva upp tidigt eftersom jag ska börja jobba på måndag.

Vet att det finns folk i 12stegsprogrammet som inte accepterar detta. Alltså att ha medicin och så, särskillt sömnmedicinen som är sinnesförändrande. Men det skiter jag faktiskt i, jag ser inte det här som att jag har börjat missbruka igen. Vill folk se det så så är det upp till dom.

Jag är glad att jag har fått den hjälp jag behöver nu iallafall. Att jag har träffat en läkare som är vettig och går och prata med. Han är en vanlig läkare på en liten vårdcentral så risken är minimal att han kommer börja skriva ut sjuka mängder medicin som min förra läkare gjorde.

Ikväll hade jag tänkt gå på ett NA möte iallafall. Men det tänker jag ofta också blir de inte av.. Kvinnan som var/är (vet inte alls längre) min sponsor ska flytta och ville träffa mig en sista gång bland annat. Men framförallt så vill jag gå för att det var ett tag sedan nu.

Tankar? Funderingar? Har jag gjort fel som börjat äta medicin igen? Räknas det som ett återfall?