Kom precis hem från eftervården. Jag hade cermoni idag och jag har gått och varit nervös för det skitlänge. Känns skönt att det är över nu men det var så jävla jobbigt!! Det sitter massa folk i en ring och skickar runt en medalj och alla säger några ord till en, vissa säger bara lycka till andra drar till med nått djupare. Just det där djupa och känslosamma tar emot så jävla mycket att ta till sig och lyssna på. Det kändes som att jag skulle skaka av stolen jag satt på alltså..

Det dom flesta sa var att jag är en fighter, en kämpe och jävligt stark. En sa att jag utstrålar stolthet. Hmm.. Ja det känns skitkonstigt att bli speglad på det viset när jag känner mig som världens minsta och mest osäkra människa i hela världen. Men samtidigt är det skönt att dom ser mig så, det betyder att jag inte låtit dom se mig sårbar..

Den röda tråden genom allting är mitt medberoende som ingen nämnde vid ord men jag förstog vad dom menade ändå. Jag fick skjuss hem av en vän i gemenskapen och han var väldigt hård mot mig ang det och det känns lite jobbigt o höra men jag vet att han menar väl. Jag vet redan allt det där som folk säger åt mig, jag orkar inte höra det! Jag nickar bara åt det dom säger, det känns meningslöst att försöka försvara sig.. Då blir det bara värre.

Men ja som sagt, nu är det iallafall över! Nu behöver jag inte gå på eftervården nå mer, fast jag får ju om jag vill. Jag lär väl säkert gå dit nån gång, men inte varje vecka.

Nä jag behöver landa lite i det här nu känner jag. På återseende.