Hej. Jag är här, jag lever, och jag är drogfri och nykter. Ifall ni funderar lixom..

Jag var på ett möte med min f.d soc igår och berättade om hur jag mår och vad som är på väg att hända med mig. Vi pratade lite om det här med medicin, och jag ska ringa vårdcentralen på måndag och höra vad dom säger..

För jag är riktigt jävla deprimerad alltså. Och det blir bara värre och värre när det väl har satt igång. Det känns förjävligt att erkänna för mig själv att jag har gått in i en ny depression, särskillt eftersom att jag trodde att jag blivit "botad" från det när jag slutade missbruka. Jag behövde inga mediciner längre när jag slutade knarka och mådde skitbra, men nu har det alltså kommit tillbaka.

Jag har haft depressioner och ångest sedan jag var i 12årsåldern. Har haft perioder då jag varit riktigt nere i mörkret och det har tagit månader, ibland år innan jag tagit mig ur det. Nu måste jag erkänna för mig själv att jag är där igen, precis i början av hela helvetet och man undrar ju.. Hur länge varar det den här gången?Och hur illa blir det?

Men det känns ändå skönt på nått sett att jag fattat vad det är nu. Att jag erkänt för mig sjävl att det är depression. Jag har ju lixom inte sett det som nåt alternativ eftersom jag trodde alla mina psykiska problem satt fast i drogmissbruket, men så är det tydligen inte. Helt logiskt så borde jag ha fattat det eftersom jag mådde dåligt långt innan jag började knarka, men ändå..

Ordet "självmedicinering" nämns ofta när det talas om mitt missbruk och psykiska hälsa. Men det kanske det gör för alla? Skitsamma. Ja utomstånde ser det iallafall som att jag började självmedicinera mig eftersom jag var så deprimerad. (det här har jag läst i utredningar från soc och psykiatrin) Och det stämmer nog.

Lite motstånd känner jag dock för att prata med en läkare och ev få medicin igen. Dels för att jag HATAR att prata med läkare (det har jag skrivit om flera gånger förut) men också för att jag har skrytit om hur duktig jag har varit som slutat med alla mediciner, och min familj - särskillt mormor - är skitstolta över mig för det.

Så jag funderar på om jag helt enkelt ska skita i att tala om det för dom om jag får medicin. Eller om jag ska säga som det är. Just nu står det mellan medicin eller återfall, och då väljer jag att prova om medicinen kan hjälpa mig.

Igår när jag kom från mötet med min fd soc så ringde jag E för jag var fan på väg till bolaget då alltså, jag var helt inställd på att gå och handla nåt åt mig själv. "det är ju fredag, normala människor dricker på fredagar" ekade i mitt huvud. Men han sa åt mig att ringa morsan och åka dit så det gjorde jag. Men det vart typ skitjobbigt och va där också, fick dåliga vibbar och vi vart lite smått ovänner där ett tag. Farsan drack whiskey brevid mig för han skulle gå på krogen och jag ville bara därifrån. Så när morsan skjussa ner farsan på stan följde jag med och sa att jag skulle gå på ett möte (vilket jag inte gjorde) och träffade E istället.

Vi tog en promenad i stan med hans mammas hund. Det märks att han är fett orolig för mig, för han ser ju hur dåligt jag mår. Men jag pratar med han mer nu än jag gjort de senaste månaderna. Jag orkar lixom inte hålla det inne längre. Vårat förhållande är mycket bättre nu, och jag känner verkligen att han älskar mig och bryr sig om mig.

Men samtidigt vill jag ju inte att han ska se hur dåligt jag mår, men jag orkar som sagt inte hålla det inne längre. Det går bara inte. Hur mycket jag än vill så kan jag inte ta på mig den här masken och le hela tiden, det syns rakt igenom. Han ser det direkt..

Just nu är han och fiskar, jag längtar tills han kommer hem och håller om mig..