Som förväntat så vart det väldigt blandade reaktioner på föregående inlägg. Jag säger bara TACK till er som stöttar mig, för det har inte varit lätt att ta detta beslut att börja med mediciner igen. Det är ingenting som jag gör "bara för att" utan det är för att jag känner att jag måste nu för det har gått så långt med den här depressionen.

Jag var på ett NA möte ikväll. Jag fick skjuss dit av min sponsor och vi pratade och bestämde oss för att bryta sponsorskapet. Jag känner ändå att jag inte har nån riktig användning av en sponsor just nu för att jag inte jobbar i stegen, och dessutom har jag inte ringt henne på flera månader heller så. Ja dessutom ska hon flytta en bra bit bort så vi kom väl fram till beslutet tillsammans kan man väl säga.

Och jag är definitivt inte ensam om att äta mediciner i gemenskapen. Det fick jag veta ikväll och det känns skönt.

Men jag kan erkänna att jag var lika trångsynt som vissa av er för bara ett par månader sedan. Såhär i efterhand känner jag att jag måste ha varit rejält hjärntvättad efter behandlingen, eftersom dom tjatade så in i helvete där om att man ABSOLUT inte ska äta några mediciner alls. Det var ju där jag fick lov att sluta med alla mediciner, men det ville jag ju själv också efter ett tag.

Allt måste inte va svart och vitt. Man KAN va drogfri utan att gå på 12stegsmöten. man KAN va drogfri utan att leva fanatiskt efter 12stegsprogrammet. Sen vet jag inte om man kan vara drogfri och dricka alkohol, det är en fråga som jag funderar en del på.. Men som jag sagt förr, än är jag för feg för att prova.

Men jag kan också säga såhär. Det är fantastiskt att programmet finns och jag älskar NA, men jag orkar inte leva så som jag gjorde förut, inte just nu iallafall. Med förut menar jag att jag läste NAlitteratur varje dag, gick på 3 möten i veckan, gjorde massor med service, hade den ständiga oron att jag inte skulle duga eller ta återfall. Jag ORKAR inte tro på gud längre. Ja jag trodde på gud i sommras, men jag orkar inte längre. Att ständigt fråga mig själv om gud gör såhär för att straffa mig eller ge mig ett budskap gjorde mig paranoid. Riktigt jävla paranoid.

Varför driftar jag alltid iväg på nått negativt? Nu skulle jag ju faktiskt tala om vad jag älskar med NA. Jag älskar gemenskapen! Jag älskar att jag kan gå på ett möte och må tusen gånger bättre när jag går därifrån utan att egentligen veta varför. Jag älskar att jag kan gå dit jag känner mig förstådd och välkommen. Varje gång jag slår mig ner i lokalen så säger en inre röst "här är familjen". Jag tycker själv att det är lite töntigt, och jag väljer inte att tänka så, men tanken kommer ändå. "Här är jag hemma".

Jag har så förbannat svårt att ta mig till mötena bara. Jag har tusen olika ursäkter och alla grundar sig egentligen ur ren och skär lathet. Det är inte särskillt långt ifrån stan, men det är branta backar dit och jag hatar att bli anfådd. Dom där backarna är rena helvetet för mig. Så jag brukar lyckas fjäska till mig skjuss av nån..

Det blev ett väldigt ärligt inlägg såhär på kvällskvisten. Men jag är alltid ärlig när jag skriver, hoppas ni vet det..

Och tack igen ni som stöttar mig, det är så skönt att få styrka av era kommentarer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...