Min pojkväns systerdotter började skriva till mig ikväll. Det är en mycket speciell ung kvinna, hon är väl runt 16-17 år. Kanske ska börja med att säga att min pojkvän också har beroendesjukdomen och sitter i fängelse just nu. Hans systerdotter inledde våran konversation med att säga att det var kul att det går bra för mig och nu är ett upp till mig att rädda min pojkvän också. Okej? Jag försökte förklara för henne att jag kan bara ta ansvar för mitt eget tillfrisknande och visa honom vägen, sen om man väljer att följa den är upp till honom. Men hon tyckte inte det var nog, hon ansåg att det bästa sättet att "bota" någon från önskan att använda är att hota och använda skuld-kortet. Jag kände på en gång att det var upp till mig att få henne att ändra synsätt för med den attityden kommer hon bara att trycka ner honom när han behöver stöd som mest. Men hon ville inte förstå, hon tyckte att mitt sätt inte skulle leda någonvart och jag kände att våran konversation inte ledde någonvart så jag ringde min sponsor och bad om råd. Jag är glad att jag gjorde det för att det här höll på att driva mig in i ett starkt medberoende och där vill jag absolut inte hamna. Hon sa till mig att den enda jag har ansvar för är MIG SJÄLV och mitt eget tillfrisknande, inte hennes liv och inte hans liv heller. Jag ska göra mitt bästa för att minnas vem som är viktigast i mitt liv, dvs JAG!

Hon tog verkligen en massa energi från mig. Jag klev direkt in i en roll där det var upp till mig att "fixa" hennes attityd och i stort sett hela hennes familj. Jag vill inte att min pojkvän ska komma hem och mötas av deras rädslor och okunnighet. Snacka om medberoende... Till båda sidorna dessutom. Jag har lixom hamnat i mitten, det är jag som är medlaren mellan de båda.

Jag blev ledsen av hennes sätt att se på saker och ting. Jag förstår att hon är arg och ledsen och rädd, hon skrev att hon inte vågar hoppas för att hon alltid blir besviken. Men hon kan inte köra det i ansiktet på honom så fort han muckar! Han behöver sina näras stöd och kärlek nu inte deras hot och skuld! Det gör mig jätteolycklig att han ska behöva handskas med det när han kommer hem och ska påbörja ett nytt liv..

Jag hade nog inte klarat den pressen....

Jag funderar på om jag ska ta ett snack med hans mamma och be henne prata med systerdottern. Men å andra sidan så sa min sponsor att jag skulle fokusera på mitt eget liv. Jag kan inte förändra dom, bara mig själv.

Tur att jag har en bra sponsor och fina vänner i min hemmagrupp som jag kan vända mig till. Jag längtar till mötet imorgon!

Mitt stegarbete har legat nere i flera månader. När jag var i behandlingen så jobbade jag på och blev nästan klar med steg sex. När jag kom hem så skaffade jag mig en sponsor som ville att jag skulle börja om i stegen men det ville inte jag, och då blev jag sur och "la ner" stegen.. Jag hade naturligtvis tänkt ta upp dom igen innom kort men så blev det inte och månaderna gick.

NU har jag börjat! Jag satte mig ner och skrev 4 frågor idag på steg 1. Det är inte mycket men det är en början iallafall! Min sponsor blev så glad när jag berättade för henne.

Jag har lixom haft en bild av att ju längre man kommit i stegen desto mer tillfrisknad och framgångsrik är man.. Jag kände mig jättestressad när jag vart tvungen att börja om, alla andra hade ju kommit så långt! Men nånstanns tror jag ändå nu att det var för det bästa, för att jag gjorde inte mina första 3 steg helhjärtat. Det fjärde steget la jag ner hela mitt hjärta och själ i så det ser jag verkligen inte fram emot att göra igen men det tar vi då, nu ska jag fokusera på STEG ETT.

För övrigt så mår jag sådär.. Det börjar närma sig den tiden i månaden if u know what I mean.. Jag har upptäckt att jag får väldiga problem med PMS. Hela alltihopa som har med den tiden i månaden att göra är extremt besvärligt för mig, jag orkar inte gå in på det i detalj men ni kvinnor förstår nog..

Jag mår jättedåligt 1-2 veckor innan sen så fort den kommer så släpper alltihopa, och nu befinner jag mig just i den 2 veckors-perioden då jag mår som sämst..

Jag är jättekänslig för allting alltså.

Jag kan inte låta bli att tänka.. Nästa månad när det är dags så är det bra precis innan min pojkvän muckar. Och det som jag varit så nervös för, jag kommer ju fan att bryta ihop då! Nej usch o fy det ser jag verkligen inte fram emot.

Jag vill avsluta med att säga att jag älskar min mamma och jag älskar min familj, dom är bara bäst alltså