Skrev ett inlägg i en facebookgrupp som riktar sig till oss tillfrisknande kvinnor;

Känner en oerhörd sorg just nu. Jag satt och läste en blogg skriven av en kvinna med beroendesjukdomen, hon har inte uppdaterat sen förra året, jag hoppas hon lever..
Den här kvinnan inspirerade mig att starta min blogg för något år sedan, jag var fortfarande aktiv och ville skriva sanningen om mitt liv precis som hon gjorde om sitt. Skillnaden mellan oss är att jag fortsatte skriva och jag blev drogfri, jag vet inte ens om hon lever och det gör mig jätteledsen. Jag kände ett sånt starkt band till denna kvinna fast vi aldrig träffats. Hon skrev om en vän till henne som hette Angelica och dog av en överdos. Det tog hårt i mig. Det kunde ha varit jag. Det har varit jag... Men jag överlevde.

Jag känner ibland att jag saknar kvinnomöten i min hemstad. Jag saknar den där fina gemenskapen oss kvinnor emellan. Det är mycket jag inte känner mig bekväm att dela om i min hemmagrupp där det går både kvinnor och män.
Kvinnor har alltid skrämt mig, de har alltid varit rivaler och hotfulla. Idag känner jag ett stort behov att ha starka kvinnor omkring mig.
Jag behöver er, ni hjälper mig tillfriskna.

Jag har hört många gånger på möten "jag är en värdefull kvinna som är värd att älskas" men jag har aldrig sagt det själv...

Här är en (censurerad) bild på mig från behandlingen. Jag sitter på sängen i mitt rum och jag tror det är min mor som tagit bilden. Det är min brors arm som syns där till vänster. Min familj kom upp VARJE HELG i 4 månader för att hälsa på mig, och då ska vi inte glömma att det tar 1,5 timme enkel resa att åka dit..

Jag kom att tänka på en låt min bror gav mig när jag var i behandling. Den är så otroligt fin jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den.

ALLA borde verkligen höra denna låt!

Jag är så tacksam att jag har min familj, jag hade nog inte klarat detta utan dem. Jag har all respekt för dom som kommer från gatan utan familj och blir drogfria, jag hade mycket i och med att jag hade en familj som fanns där för mig även om vi inte pratade med varandra särskillt ofta..

Idag har vi en underbar relation. Vi pratar flera gånger i veckan och jag åker ofta dit och hälsar på efter jobbet. Min bror och jag träffas också regelbundet nu och kan prata om livet och allt möjligt, vi pratade bara om familjen och barndomen förut för det var det enda vi visste om varandra typ.. Vi var otroligt tajta när vi växte upp men mitt missbruk gjorde att vi gled ifrån varandra. När jag tänker på det blir jag så jävla ledsen.. Fan vad jag ställde till det..

Men nu har jag fått chansen att förbättra mitt liv och det har jag gjort! Jag har märkt en positiv skillnad på alla områden av mitt liv och det är stort alltså. Allt livet kan gå från att vara totalt mörker till att vara ljust och fullt av kärlek och tacksamhet på bara ett par månader!

Jag hade inte klarat det utan Anonyma Narkomaner, Behandlingshemmet och min familj. Tacksamheten är för stor för ord...

Jag saknar min pojkvän extremt jävla mycket nu alltså. Det är fan olidligt.

Det är 3 veckor och 1 dag kvar nu! Fyfan alltså, tiden har gått fort men ändå så jävla långsamt. Det var fan 7 och en halv månad sen vi såg varann sist!

Jag fantiserar mycket om det där ögonblicket vi ser varandra igen. När våra blickar möts, när jag får slå armarna om honom och kyssa honom... Jag är aldeless pirrig i hela kroppen och jag drömmer om honom varje natt nu.

Många tror säkert inte på att jag varit trogen men då får dom väl tro det då. Jag vet att jag varit 100% trogen HELA vårat förhållande inte bara nu när han suttit inne och det känns så jävla bra.

Mitt ex var borta två veckor och då hann jag med o göra både det ena och det andra.. Snacka om oäkta kärlek där..

Men som sagt det har aldrig funnits en tanke eller ens ett sug att vara med någon annan än min pojkvän. Jag älskar honom så oerhört mycket att det är en självklarhet att vänta på honom.

Jag är så jävla kär i den här mannen så det är sjukt!

"You are always on my mind
All I do is count the days
Where are you now?"