Jag satt och läste ett gammalt blogginlägg som jag skrivit. Det beskriver ganska bra hur en typisk dag såg ut för mig när jag var aktiv..

http://addictlife.bloggplatsen.se/2009/11/01/2143012-all-ill-ever-be-is-what-ive-become/

Jag har kommit så jävla långt. Jag har varit drogfri i 7månader och 26dagar. Det är helt jävla sinnesjukt, att jag klarade det. Jag försöker mitt bästa att inte hamna i högmod och tro att jag klarar mig själv nu och att det är lugnt för det är det inte. Risken för återfall finns alltid där, jag blir påminnd om drogerna dagligen och måste vara på min vakt hela tiden så jag inte halkar dit. För det går så jävla fort alltså...

Jag har de största prövningarna framför mig, det är jag medveten om. Jag är bara 22 år gammal och har varit drogfri i 7 månader och 26 dagar, jag har hela livet framför mig fullt av prövningar och lärdomar. Förhoppningsvis behöver jag aldrig mer plocka upp drogen, men om jag gör det så hoppas jag att jag hittar tillbaka till NA så snabbt som möjligt. Usch jag vill inte ens tänka tanken...

Mitt liv var inte värt att leva, jag försökte ta livet av mig med jämna mellanrum när drogerna tog slut, och den ständiga ångesten att när kommer nästa dos? När kommer dom och bankar på dörren och vill ha sina pengar? När kommer polisen att ta oss? Vad kan jag stjäla? Vad kan jag sälja?

Jag vill fan inte tillbaka dit. Jag ska göra allt i min makt att inte hamna där igen.

Som jag kanske har nämnt så har jag jobb på g! Jag ska träffa chefen o brukaren på onsdag och prata lite, presentera oss för varandra. Jag hoppas att vi kommer att trivas ihop. Jag har varit på arbetsförmedlingen idag och skrivit in mig, jag måste göra det ifall jag ska kunna ansöka om lönebidrag.

Jag har också varit på sjukhuset och pratat med min psykolog. Vi påbörjade ju en ganska intensiv terapi för att bearbeta mina trauman men vi har nu kommit fram till att det är bäst att vi tar en paus i ett par veckor. Det är så mycket som händer i mitt liv nu framöver så det är inte optimala förhållanden för mig att fortsätta med terapin just nu. Men det känns bara skönt tycker jag, för det är fett jävla jobbigt det där!

Jag har haft två arbetskamrater här ikväll, vi har sett en film men kunde inte se slutet för skivan hacka sig... Snacka om irriterande.

Nåja, man kan inte få allt. hehe..

Nu ska jag bara chilla i min ensamhet och se på tv tills det är dags att sova. Imorgonbitti ska jag ringa och boka tid på ungdomsmottagningen för P-piller, det börjar bli dags nu!