Jag har nu ändrat bloggens adress från addictlife.bloggagratis.se till addictlife.bloggplatsen.se men tydligen så ska man kopplas hit även om man skriver den gamla adressen. Jag hoppas det funkar!

Jag är fortfarande fast i sorgen. Den kommer i vågor, sprider ut sig.. Gammal sorg gör sig påminnd, ny sorg dyker upp och allt bara snurrar runt runt.

Jag har en fruktansvärd klump i magen när jag tänker på min vän som drog från ett halvvägshus för ett par veckor sedan och klev på drogerna igen. Jag blir så jävla rädd att hon ska gå samma öde till mötes som Penny. Det sista vi pratade om öga mot öga var att hon var sugen på att testa heroin..

Jag har många gånger tänkt tanken att ringa henne eller kanske skicka ett simpelt sms typ "lever du?" men jag är rädd för vad jag kommer få tillbaka. Fast mest rädd är jag nog att jag inte kommer att få något svar.. Alltså att hon dött och jag har inte fått veta nånting. Eller så kanske det skulle betyda att polisen äntligen hittat henne och att hon återigen är inlåst på nåt LVM-hem. Men till vilken nytta egentligen? Hon vill ju inte sluta.

Senast idag läste jag tredje traditionen "det enda villkor för medlemsskap är en önskan att sluta använda" och hon har inte den önskan. Det spelar ingen roll hur många hot dom kommer med eller hur länge dom låser in henne, hon kommer fortsätta rymma och hon kommer att fortsätta använda.

Hon kommer att dö... Precis som så många gjort före henne och många kommer att göra efter henne.. Och det finns ingenting jag kan göra. Bara stå vid sidan av och se på medans sjukdomen tar liv efter liv..

Maktlöshet, det har jag fått känna på sedan jag blev drogfri, och jag gillar det inte ett jävla dugg.

Skrev ett inlägg på facebook i en grupp som riktar sig till oss tillfrisknande kvinnor;

Fan hon dog.. Är så jävla ledsen nu...
Jag blir arg på sjukdomen för att den tar så många liv. Vi beroende är sånna vackra människor innerst inne, och vi dör i en sjukdom som gör oss till monster.
Människor hatar oss, de dömmer oss och ser ner på oss, men vi är precis som dom på insidan. Vi hade oturen att få en sjukdom som ingen accepterar.
Det känns hopplöst just nu, jag glömmer nästan bort att jag faktiskt lyckats hålla mig drogfri i 7 månader och funnit NA. Ilskan tar över och jag slungas tillbaka till den gamla hopplösheten jag kände, att det inte fanns nåt annat liv än det jag levde, att det inte finns nåt slut.
För det finns ju egentligen inget slut... Sjukdomen är för evigt.. Jag kan välja att försöka tillfriskna men jag kommer alltid ha sjukdomen kvar, risken för återfall kommer alltid finnas där.
Fan vad allt känns hopplöst nu :(

Gud jag blir så jävla ledsen..

Hon dog.. Penny dog.

Penny som skrev sin blogg om sitt heroinmissbruk och inspirerade mig att starta min blogg. Hon som jag kände ett sånt starkt band till och älskade så oerhört mycket fast vi aldrig träffats. Hon dog av blodförgiftning förra året... Jag visste inte det förens nu.

Tårarna rinner, det gör så ont. Jag förstår inte hur jag kan sörja en människa så som jag aldrig träffat.

Jag bad för henne igårkväll innan jag visste detta. Jag hoppas hon fått frid nu med sin vän Angelica. Jag hoppas dom skrattar igen.

Beroendesjukdomen är en fruktansvärd sjukdom. Den är listig, falsk och stark. Den är fortskridande, obotlig och dödlig. Vi KAN tillfriskna men vi blir aldrig botade.

En stor sorg.. Jag är övertygad om att hon hade kunnat göra nåt stort i sitt liv, hon hade DET, hon hade gåvan.

Jag önskar fler fick chansen att tillfriskna..

http://pennydreadful.webblogg.se/ Vila i frid du fantastiskt vackra människa, må din själ äntligen fått ro..

Godkväll. Det har varit en ganska händelserik dag.

Som ni kanske minns så har jag varit väldigt orolig över det faktum att min pojkvän snart muckar, men att jag kände mig lugnare efter att jag var på råba och hade samtal om det. Well... Idag på jobbet så ringde hans mamma och grät över att hon själv är så orolig över att han snart muckar. Hon bokstavligt talat tjöt i telefon. Jag misstänker även att hon var på fyllan när hon ringde.. Jag hör det på en gång på henne. Jag sa iallafall att jag inte hade tid eftersom jag jobbade men att jag skulle ringa imorgon efter jobbet så skulle vi träffas och prata om det. Jag vet inte ens om hon kommer komma ihåg att vi pratat med varandra men jag vill verkligen prata med henne om allt detta.

Direkt när vi lagt på så kom den där oron tillbaka. Jag som hade blivit så lugn och tillfreds med situationen. Jag ringde min sponsor och det hjälpte, Jag är så glad att jag har en sponsor alltså.

Jag tar direkt på mig ansvaret att jag ska fixa allting. Att det är upp till mig att få alla att må bra och lösa alla problem. Jag vet att det är helt galet att jag känner så men jag kan inte slå känslan ifrån mig.

Jag känner mig så ledsen och orolig när jag tänker på att min pojkvän ska komma hem nymuckad och behöva handskas med att hans mamma blivit av med jobbet och att hon dricker oftare..

Jag måste fixa det här alltså..

Vafan säger jag? Nej det är inte upp till mig!

Men om inte jag vem ska då göra det?

Det här är riktigt svårt alltså. Att inte bara jonglera mitt eget beroende och tillfrisknande utan att samtidigt försöka jonglera andras liv och problem...

Men nu till nåt helt annat!

Jag var på ett jättefint möte ikväll, det var jag och 6 karlar och jag fick vara pollettputta för första gången. Jag var ganska nervös men det gick bra, fick dela ut två vita brickor!