Jag har vaknat flera gånger inatt av att min pojkvän har varit vaken. Jag känner lixom på mig att han inte ligger i sängen också vaknar jag i panik och undrar vart fan han är men han låg i soffan..

Vaknade även en gång av att han låg o tittade på mig när jag sov "tittar du på mig?" vad det enda min sömndruckna hjärna kunde komma på och han svarade "ja men du är ju så vacker" aww..

Jag förstog att han inte skulle stanna hemma idag eftersom han inte sovit nånting. Som tur är så ringde min mormor mig igår och undrade om jag ville följa med och handla julklappar och naturligtvis sa jag ja. Jag tror mormor är lite orolig för mig, hon ringde mig 3 gånger igår..

Det känns skönt att ha nånting planerat så jag slipper sitta här och bara vänta på att han ska höra av sig eller komma hem. I måndags när han gjorde såhär så försökte han ljuga för mig och säga att han inte tagit nåt, jag ville inte skälla på honom utan väntade på att han skulle säga som det var, vilket han gjorde, och jag sa "jag förstog att du ljög, tro inte att jag är dum i huvet" och han bad om ursäkt.

Jag vet ju att det är hans sjukdom som gör så men jag blir ju ändå ledsen. Jag vet att sanningen kommer fram när det är tid för det så jag orkar inte hålla på och "sätta dit" honom varje gång han ljuger och påpeka varje lögn, tids nog erkänner han ändå. Och jag tycker att det känns bättre när han själv erkänner att han har gjort fel, därför gör jag så.

Jag har funderat lite grann över vad jag ska skriva om här i bloggen, det här med min pojkvän känns lite uttjatat just nu.. Tänkte kanske börja skriva mer om det som har varit, saker jag har gått igenom, vad säger ni om det?