Jag kände för att påminna mig själv lite om vart jag kommer ifrån, därav föregående inlägg. Men här kommer ett vanligt inlägg..

Igår var jag ute och shoppade med min mormor i nästan 5 timmar! Jag fick en klippning för besväret, så skönt när håret är nyklippt. Jag har långt hår, har nästan alltid haft förutom när jag gått till nån cp-frisör som klippt av för mycket. Därför är jag så feg nu så frisören får bara klippa det som är slitet (4cm kanske) och då syns det knappt att jag har klippt mig.

Ve och fasa vet ni vad jag kom på?! Jag drömde att jag hade färgat håret blondt!! Fyfaan jag var platina blond för 4 år sedan sen vart jag mörkhårig igen, men nu har jag inte färgat det på snart två år så just nu har jag min naturliga hårfärg. Tycker det är skönast så o slippa färga utväxt o skit..

Intressant? Jo jag tänkte väl det.

Sen efter att jag hade varit med mormor så for jag iallafall hem och väntade på att min pojkvän skulle komma hem, vilket han gjorde men det tog lite längre tid för att han var tvungen att kliva av bussen halvvägs för att kräkas..

Fattar inte varför han tar så mycket att han börjar spy? Är det värkligen värt det?

Vi hyrde jägarna 2, jag tyckte den var bra men han tyckte inte det. Vi planerade för idag, att vi skulle åka o träffa hans syster på jobbet och hämta nå skor, sen städa och kl 17 har vi tvättstuga. Han ligger och sover så jag vet inte hur mycket som blir gjort..

Imorgon blir det middag hos familjen, det ser jag verkligen fram emot!

Måste börja med att säga tack för kommentarerna ni lämnar, det betyder mycket för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle sluta knarka. Jag var tillfreds med tanken att jag skulle dö av en överdos i en källare nånstans med sprutan i armen, jag hade inget problem med det.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt det sista året, jag var verkligen inte kry i psyket. Kroppen hade återhämtat sig från åren på amfetamin (jag gick på opiater sista året) men psyket pallade inte med i svängarna. Jag lämnade nästan aldrig lägenheten, jag hörde röster och var rädd för allt.

Sen började jag få problem med myndigheter. Jag fick problem med sjukvården för att mina "lekar" att spela över lite för att få mer medicin hade gått för långt, det gick lixom inte att backa och säga att flera år av psyk-vistelser bara var avtändningar som spårat ur, det fanns för mycket bevis.

Jag fick problem med socialtjänsten för dom hade ju naturligtvis koll på min psykiska ohälsa. Jag hade också en kontaktperson som såg hur väck jag var varje gång vi sågs. Jag åkte på soc-möten så väck att jag somnade mitt i mötet och sen började det pratas om LVM. Jag tyckte inte det lät som nån bra idé men att säga att jag hellre knarkade ihjäl mig tyckte jag var en strålande idé. Det hjälpte naturligtvis inte.

Jag insåg snabbt misstaget och gick med på att åka på behandling frivilligt, jag fattade att jag inte hade nåt val men jag fattade inte hur jag hade kommit dit. Hur kunde allting ha gått så långt?

Jag trodde hela tiden att det skulle bli bättre, bara jag fick lite mer medicin, lite mer benzo, bättre tjack eller mer opiater. Jag såg tillbaka på åren som var bra, när jag hade skitkul och skitmycket droger. Då jag VAR någon.

När jag bodde i ett annat område i stan och fick hemleveranser varje dag, gratis. När jag hade så mycket falska vänner så jag knappt hade koll på alla. Folk strömmade hem till mig för där fanns det alltid droger och alltid en plats att sova på. Jag ställde upp för alla. Som tack så försvann det en jävla massa grejjer från min lägenhet, men det är en annan historia.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle sluta knarka. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Jag var inte ens säker på att jag ville sluta. Men jag slutade...

Snipp snapp snut så var sagan slut (för denna gång)