Jag förstog att min pojkvän hade knarkat igår. Det var det första han sa när han kom hem men jag visste redan..

Jag tycker att det är så jobbigt att se honom så. Kliande, sluddrande och med hängande ögonlock..

Han spillde ut drickan och trodde att jag blev less och arg, egentligen blev jag bara ledsen. Jag frågade om han använder sprutor igen och han sa ja, fast det visste jag redan men jag var tvungen att fråga ändå. Varför? För att plåga mig själv antar jag.. För sen vart jag konstig, fick lixom svårt att andas. Gick på toaletten och försökte hålla tillbaka ångesten och tårarna, ville verkligen inte gå ut därifrån. Var borta några minuter, han hade somnat på soffan men han vaknade naturligtvis när jag satte mig. Tror han försökte trösta mig men så fort han inte rörde sig på en halv minut så började han snarka, sen gick han och la sig.

Jag gick också o la mig och försökte väl prata om det men jag sa inte så mycket, jag kan inte prata med honom längre. Både han och jag vet att det är hans missbruk som får mig att må såhär dåligt, men ingen av oss vill prata om det. Särskillt inte jag.. Jag är rädd att han ska må ännu sämre och knarka ännu mer om jag berättar..

Han somnade fort, sov hela natten, jag med för den delen. Vad kommer han att göra idag? Han har en tendens att ligga och sova länge sen helt plötsligt kliver han upp och klär på sig och säger att han ska åka in till stan. Då har jag suttit och väntat på att han ska vakna så vi kanske kan göra nånting tillsammans..

Jag är ledsen, jätteledsen, fast bara på insidan. Jag vet inte hur länge jag orkar leva såhär. När jag väl börjar bli deprimerad är det så svårt att komma tillbaka, jag bara faller lixom. Orkar inte bry mig..

Jag är sugen på grogg.. Men jag ska inte dricka, det lovar jag.