Idag skulle jag bestämma mig ang nya praktikplatsen och när min handläggare ringde och väckte mig så kände jag bara "neeeej ja vill inte nu" men vi pratade iallafall och hon förstår min situation så jag ska börja jobba efter nyår istället för nu på en gång. Det känns skönt, stressen släppte lite.

För övrigt så känner jag mig rätt låg, jag har en massa grejjer jag skulle behöva göra men har ingen ork. Tvätta, städa, handla ja ni vet.. Min pojkvän är sjuk så.. ja jag skulle behöva hjälp helt enkelt.

Har slut på mina diklofenak också så det börjar göra grymt ont igen, kan inte röra mig som jag vill längre. Det var så skönt att slippa smärtan! Men jag skulle äta dom i 10dar sen fortsätta om jag behövde, nu har jag ätit dom i ca en månad? Det har inte blivit bättre.. Suck.

Fredag.. Det är möte ikväll men jag lär ju inte gå.. Har inte varit på möte på flera veckor men jag vågar inte säga det till nån. Farsan frågar hela tiden om jag har varit på möte och jag svarar bara "mmmm", känns förjävligt att ljuga.

Det var ju bra att jag var på eftervården i tisdags iallafall, även om det gick som det gick. Jag har sagt till min pojkvän att jag pallar inte gå på eftervården förens han är i behandling och det är väl ganska tärt av mig att säga för han tycker ju redan att allting är hans fel men jag måste ju va ärlig.. Jag kan inte börja ljuga för honom också.

Nu sköt jag ju dessutom upp praktiken pga att jag inte känner att jag kan börja jobba förens han är i behandling.

Jag hoppas att det blir snart, jag hoppas hoppas hoppas..

Jag skämms över mitt medberoende. Jag vet att jag gör precis allting fel, som man inte ska göra men jag orkar inte göra på nått annat sätt. Jag försöker bara stå ut och vänta på bättre tider..