Jag är så jävla korkad..

Ibland när min pojkvän är borta och jag har tråkigt eller mår dåligt så "råkar" jag trilla in på min twitter eller bilddagbok som jag inte använt sedan jag slutade knarka också börjar jag må så jävla dåligt när jag ser bilderna på hur jag såg ut..

Jag kan inte fatta att jag la upp så mycket bilder när jag ser sjukt sliten ut och trodde att det var OK?

Vafan tänkte jag på??

Såhär i efterhand är det fruktansvärt att se..

Men destruktiv som jag är så kan jag inte ta bort bilderna eller sluta titta på dom! Det är nånting som gör att jag vill ha dom kvar.. Jag hade nån sjuk besatthet att dokumentera mitt liv som missbrukare och det får jag lida för nu. (Det var ju därför jag startade den här bloggen, för att dokumentera missbruket.)

För jag har alltid varit kreativ och skrivit dagbok, texter, målat etc sen när knarkandet gick över styr så började jag fota och skriva om det och ja allting finns ju kvar..

Jag har mitt "gamla liv" nerpackat i lådor på vinden för jag vill inte se på skiten. Det är mängder med böcker som jag skrivit i under flera år och såå mycket minnen.. För mycket minnen..

Här är ett exempel.. En typiskt bild på mig när jag skjuter i mig amfetamin, cencurerad för bloggen naturligtvis..

Här är ett exempel från en av mina böcker..

Nämnde jag att jag spelade in filmer också? Of course i did! Här är en printscreen från en film..

Bilderna jag lagt upp nu finns i mitt bildarkiv här på bloggen, jag har inte tagit dom nu eller laddat upp dom nu, det finns inga sånna bilder på min dator. Dom finns sparade på skivor och usb-minnen som jag har "tappat bort", vet inte vart dom finns och vill inte veta heller..

Jag har framkallat några bilder och sparat i ett fotoalbum, men det är "normala" bilder om man kan kalla dom det, dvs inga droger eller sprutor utan bilder på mig o vänner osv.

Och som alltid när jag går igenom denna process med gamla bilder och minnen så blir jag spänd i benen, svettig under armarna, kall i hela kroppen och får stickningar i händerna precis som jag blev efter ett lång race... och glöm inte huvudvärken och den stirriga blicken..

Imorrse vaknade jag av att min pojkvän sa hejdå till mig. Han hade klätt på sig och skulle åka in till stan och köpa sömntabletter sa han. Han sover riktigt kasst alltså, typ en eller två timmar per natt och jag förstår att han mår dåligt för det.. Men när han gick så grät jag.. Sen så somnade jag om en timme och ringde honom då sa han att han inte hade tagit nåt och att han skulle gå o lämna in socpapprena.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir förbannad på mig själv för att jag känner som jag gör och att jag hänger upp mig så mycket på honom men jag älskar han så fruktansvärt mycket.. Han är den rätta det vet jag bara..

Jag är så jävla besviken på mig själv.. Fyfan alltså.

Patetiskt...