Jag tänkte sätta mig ner och blogga igår men jag visste inte vad jag skulle skriva. Jag tror att jag tänker för mycket ibland och då blir det inget.

Min pojkvän tog återfall i förrgår, men han kom hem också pratade vi hela natten om det. Han är inte den som pratar om hur han känner eller vad han har varit med om i sitt liv men han gjorde det då och det uppskattar jag verkligen. Det är mycket lättare att förstå när han berättar vad han går igenom..

Igår låg han i sängen nästan hela dagen och idag så vaknade han och for in till stan och skulle träffa en kompis och hämta nå skor? Han skulle komma hem sen så skulle vi eventuellt gå på bio. Vi får väl se..

Jag kan inte lita på honom än, men en dag så kommer jag att göra det.

Han frågade mig varför jag är med honom, jag kan ju få vem jag vill säger han. Men jag säger att jag vill inte ha någon annan. Jag vet att vi kan få ett bra liv tillsammans, hade jag inte trott det så hade jag lämnat honom för längesen. Jag kommer aldrig sluta tro och hoppas att vi kommer att fixa det här.

Han tycker jag är en fantastisk människa, att jag är stark och han fattar inte hur jag orkar. Men jag känner mig inte stark, jag står ut... Knappt ibland.

Det kommer att bli bra. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag måste bara stå ut..