Så fort han klev upp ur sängen fick jag ångest. Han for in till stan nu och skulle träffa nå folk = ta droger.

Jag hade ju för ett par veckor sedan en regel att han inte fick komma hem när han hade tagit nåt och då försvann han istället flera dagar i rad och stängde av telefonen. Jag har släppt på det nu, jag tycker det är skönare att veta vart han är, att han är hemma, även fast han är påverkad. Han knarkar dessutom inte lika ofta nu, eller så inbillar jag mig bara.

Det känns naturligtvis inte bra att jag har sagt att det är ok att knarka, egentligen har jag inte sagt det men i och med att jag låter han komma hem och inte skäller på honom så blir det ju så, som om jag tyckte att det var ok.

Men alternativet är att han försvinner och då har jag det hellre såhär.

Jag blir som påverkad själv på nåt vis när han kommer hem och har tagit sub. Jag känner mig som att jag har tagit själv och jag inbillar mig att det smittar via salivet när vi kysser varandra. Att lite av suben i hans system förs över till mig när våra läppar möts. Hur sjukt är inte det? Men det känns så.

Jag håller mig på mattan iallafall. Jag har INTE tagit återfall. Jag tänker inte göra det heller. Jag hade ju som sagt bestämt mig för att kliva på för ett par veckor sedan men jag gjorde det aldrig, och nu har jag bestämt mig för att fortsätta vara drogfri även fast det är svårt. Jag gör ingen nytta påtänd, jag hjälper ingen om jag börjar igen.

Men en liten bit av mig försvinner ut genom dörren med honom. Mitt hjärta går sönder en liten bit till varje gång han knarkar. Jag förstår nu hur det är att vara anhörig, det gjorde jag absolut inte förut.

Han sa till mig häromdagen när han hade tagit sist att han längtade tills han skulle få komma in på behandlingen och det var oerhört skönt att höra. Han är orolig för det här med dyslexin men jag har sagt att han är nog inte den enda som har gått där med dyslexi, och att han kommer säkert få hjälp med det.

Jag vet inte hur mycket längre jag kan leva såhär, jag har satsat allt känslomässigt och energimässigt på att han ska in i behandlingen nu. Blir det inte så så vet jag inte vad jag gör, jag vet inte hur jag skulle kunna klara det.

Jag vågar inte ens tänka tanken på att det. Det här måste funka nu, det måste bara det.

 

Maria

23 december 2011 17:05

Jag hoppas du tar hand om dig. Vore kul att få se ditt ansikte någon gång när du känner dig bekväm med det. Slår vad om att det är vackert! Du är beundransvärd som klarar av att leva med en man som knarkar. Jag skulle aldrig klara det! Har aldrig tagit annat än alkohol och tobak och kommer inte röra skiten häller men jag tycker atht det är intressant att se vad det är som driver en människa att börja och sedan fortsätta? Det är ju välkänt att det är skadligt och förgör en sakta men säkert. Vad fick dig att börja och hur var din barndom och uppväxt? Kan du inte skriva lite om det?

Ville bara skriva ett par rader om hur fantastisk du är! Håller tummarna för dig och sönder dig många lyckönskningar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...