Jag startade dagen med en riktigt tuff session på sjukhuset där jag går för att bearbeta mina trauman. Jag fick berätta ett av mina värsta minnen så detaljrikt jag kunde och verkligen leva mig in i minnet precis som att jag var där igen. Det var fruktansvärt, jag skulle egentligen ha gjort det om och om igen tills ångesten släppte men min dissociation gjorde det omöjligt. Vid ett tillfälle så kände jag att sorgen och tårarna var på väg, men mitt förnuft tog över och jag trängde bort det igen. Jag skulle åka och jobba direkt efter så jag hade ingen lust att släppa på ventilen där och då. Men min psykolog sa att bara det att jag kan välja nu om jag vill känna på sorgen eller inte är ett stort framsteg, det har jag inte kunnat förut. Han pratar om PTSD (Posttraumatiskt Stresssyndrom)... Vilket inte skulle va konstigt om jag hade det med tanke på vad jag varit med om.

Vi körde några avslappningsövningar efteråt för att jag skulle varva ner och komma tillbaka till verkligheten och det kändes bättre efter det.

Jag åkte till jobbet och kände mig rätt okej faktiskt, väl på jobbet började jag känna mig konstig. Typ som när man har PMS humöret bara svänger utav helvete.

Ena sekunden stog jag och skrattade med mina arbetskamrater andra sekunden kändes det som att jag höll på att bryta ihop. Allt bara rasade för mig och jag kände mig så sjukt deprimerad, helt jävla värdelös alltså.

Det märktes ju naturligtvis, men jag ville inte prata om det. Jag är inte den som pratar om sånt på jobbet eller överhuvudtaget faktiskt.. På möten och med andra i gemenskapen kanske.

Efter jobbet for jag till min mor och åt mat, jag fick hennes gamla kamera och det gjorde mig väldans glad! Blixten funkar inte för att en av hennes hundar tuggade sönder den men annars är den som ny typ! En systemkamera, som jag alltid velat ha.

När jag får pengar ska jag gå och framkalla kort igen, jag gör det regelbundet numera. Det har blivit lite av en hobby/intresse sen jag började framkalla kort och skicka till min pojkvän. Nu gör jag det för att jag själv tycker det är roligt att fylla fotoalbum med både gamla och nya bilder.

Just nu sitter jag och lyssnar på Bruce Springsteen, så jävla härligt att varva ner till hans musik..

Jag har nu ändrat bloggens adress från addictlife.bloggagratis.se till addictlife.bloggplatsen.se men tydligen så ska man kopplas hit även om man skriver den gamla adressen. Jag hoppas det funkar!

Jag är fortfarande fast i sorgen. Den kommer i vågor, sprider ut sig.. Gammal sorg gör sig påminnd, ny sorg dyker upp och allt bara snurrar runt runt.

Jag har en fruktansvärd klump i magen när jag tänker på min vän som drog från ett halvvägshus för ett par veckor sedan och klev på drogerna igen. Jag blir så jävla rädd att hon ska gå samma öde till mötes som Penny. Det sista vi pratade om öga mot öga var att hon var sugen på att testa heroin..

Jag har många gånger tänkt tanken att ringa henne eller kanske skicka ett simpelt sms typ "lever du?" men jag är rädd för vad jag kommer få tillbaka. Fast mest rädd är jag nog att jag inte kommer att få något svar.. Alltså att hon dött och jag har inte fått veta nånting. Eller så kanske det skulle betyda att polisen äntligen hittat henne och att hon återigen är inlåst på nåt LVM-hem. Men till vilken nytta egentligen? Hon vill ju inte sluta.

Senast idag läste jag tredje traditionen "det enda villkor för medlemsskap är en önskan att sluta använda" och hon har inte den önskan. Det spelar ingen roll hur många hot dom kommer med eller hur länge dom låser in henne, hon kommer fortsätta rymma och hon kommer att fortsätta använda.

Hon kommer att dö... Precis som så många gjort före henne och många kommer att göra efter henne.. Och det finns ingenting jag kan göra. Bara stå vid sidan av och se på medans sjukdomen tar liv efter liv..

Maktlöshet, det har jag fått känna på sedan jag blev drogfri, och jag gillar det inte ett jävla dugg.

Skrev ett inlägg på facebook i en grupp som riktar sig till oss tillfrisknande kvinnor;

Fan hon dog.. Är så jävla ledsen nu...
Jag blir arg på sjukdomen för att den tar så många liv. Vi beroende är sånna vackra människor innerst inne, och vi dör i en sjukdom som gör oss till monster.
Människor hatar oss, de dömmer oss och ser ner på oss, men vi är precis som dom på insidan. Vi hade oturen att få en sjukdom som ingen accepterar.
Det känns hopplöst just nu, jag glömmer nästan bort att jag faktiskt lyckats hålla mig drogfri i 7 månader och funnit NA. Ilskan tar över och jag slungas tillbaka till den gamla hopplösheten jag kände, att det inte fanns nåt annat liv än det jag levde, att det inte finns nåt slut.
För det finns ju egentligen inget slut... Sjukdomen är för evigt.. Jag kan välja att försöka tillfriskna men jag kommer alltid ha sjukdomen kvar, risken för återfall kommer alltid finnas där.
Fan vad allt känns hopplöst nu :(

Gud jag blir så jävla ledsen..

Hon dog.. Penny dog.

Penny som skrev sin blogg om sitt heroinmissbruk och inspirerade mig att starta min blogg. Hon som jag kände ett sånt starkt band till och älskade så oerhört mycket fast vi aldrig träffats. Hon dog av blodförgiftning förra året... Jag visste inte det förens nu.

Tårarna rinner, det gör så ont. Jag förstår inte hur jag kan sörja en människa så som jag aldrig träffat.

Jag bad för henne igårkväll innan jag visste detta. Jag hoppas hon fått frid nu med sin vän Angelica. Jag hoppas dom skrattar igen.

Beroendesjukdomen är en fruktansvärd sjukdom. Den är listig, falsk och stark. Den är fortskridande, obotlig och dödlig. Vi KAN tillfriskna men vi blir aldrig botade.

En stor sorg.. Jag är övertygad om att hon hade kunnat göra nåt stort i sitt liv, hon hade DET, hon hade gåvan.

Jag önskar fler fick chansen att tillfriskna..

http://pennydreadful.webblogg.se/ Vila i frid du fantastiskt vackra människa, må din själ äntligen fått ro..

Godkväll. Det har varit en ganska händelserik dag.

Som ni kanske minns så har jag varit väldigt orolig över det faktum att min pojkvän snart muckar, men att jag kände mig lugnare efter att jag var på råba och hade samtal om det. Well... Idag på jobbet så ringde hans mamma och grät över att hon själv är så orolig över att han snart muckar. Hon bokstavligt talat tjöt i telefon. Jag misstänker även att hon var på fyllan när hon ringde.. Jag hör det på en gång på henne. Jag sa iallafall att jag inte hade tid eftersom jag jobbade men att jag skulle ringa imorgon efter jobbet så skulle vi träffas och prata om det. Jag vet inte ens om hon kommer komma ihåg att vi pratat med varandra men jag vill verkligen prata med henne om allt detta.

Direkt när vi lagt på så kom den där oron tillbaka. Jag som hade blivit så lugn och tillfreds med situationen. Jag ringde min sponsor och det hjälpte, Jag är så glad att jag har en sponsor alltså.

Jag tar direkt på mig ansvaret att jag ska fixa allting. Att det är upp till mig att få alla att må bra och lösa alla problem. Jag vet att det är helt galet att jag känner så men jag kan inte slå känslan ifrån mig.

Jag känner mig så ledsen och orolig när jag tänker på att min pojkvän ska komma hem nymuckad och behöva handskas med att hans mamma blivit av med jobbet och att hon dricker oftare..

Jag måste fixa det här alltså..

Vafan säger jag? Nej det är inte upp till mig!

Men om inte jag vem ska då göra det?

Det här är riktigt svårt alltså. Att inte bara jonglera mitt eget beroende och tillfrisknande utan att samtidigt försöka jonglera andras liv och problem...

Men nu till nåt helt annat!

Jag var på ett jättefint möte ikväll, det var jag och 6 karlar och jag fick vara pollettputta för första gången. Jag var ganska nervös men det gick bra, fick dela ut två vita brickor!

Skrev ett inlägg i en facebookgrupp som riktar sig till oss tillfrisknande kvinnor;

Känner en oerhörd sorg just nu. Jag satt och läste en blogg skriven av en kvinna med beroendesjukdomen, hon har inte uppdaterat sen förra året, jag hoppas hon lever..
Den här kvinnan inspirerade mig att starta min blogg för något år sedan, jag var fortfarande aktiv och ville skriva sanningen om mitt liv precis som hon gjorde om sitt. Skillnaden mellan oss är att jag fortsatte skriva och jag blev drogfri, jag vet inte ens om hon lever och det gör mig jätteledsen. Jag kände ett sånt starkt band till denna kvinna fast vi aldrig träffats. Hon skrev om en vän till henne som hette Angelica och dog av en överdos. Det tog hårt i mig. Det kunde ha varit jag. Det har varit jag... Men jag överlevde.

Jag känner ibland att jag saknar kvinnomöten i min hemstad. Jag saknar den där fina gemenskapen oss kvinnor emellan. Det är mycket jag inte känner mig bekväm att dela om i min hemmagrupp där det går både kvinnor och män.
Kvinnor har alltid skrämt mig, de har alltid varit rivaler och hotfulla. Idag känner jag ett stort behov att ha starka kvinnor omkring mig.
Jag behöver er, ni hjälper mig tillfriskna.

Jag har hört många gånger på möten "jag är en värdefull kvinna som är värd att älskas" men jag har aldrig sagt det själv...

Här är en (censurerad) bild på mig från behandlingen. Jag sitter på sängen i mitt rum och jag tror det är min mor som tagit bilden. Det är min brors arm som syns där till vänster. Min familj kom upp VARJE HELG i 4 månader för att hälsa på mig, och då ska vi inte glömma att det tar 1,5 timme enkel resa att åka dit..

Jag kom att tänka på en låt min bror gav mig när jag var i behandling. Den är så otroligt fin jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den.

ALLA borde verkligen höra denna låt!

Jag är så tacksam att jag har min familj, jag hade nog inte klarat detta utan dem. Jag har all respekt för dom som kommer från gatan utan familj och blir drogfria, jag hade mycket i och med att jag hade en familj som fanns där för mig även om vi inte pratade med varandra särskillt ofta..

Idag har vi en underbar relation. Vi pratar flera gånger i veckan och jag åker ofta dit och hälsar på efter jobbet. Min bror och jag träffas också regelbundet nu och kan prata om livet och allt möjligt, vi pratade bara om familjen och barndomen förut för det var det enda vi visste om varandra typ.. Vi var otroligt tajta när vi växte upp men mitt missbruk gjorde att vi gled ifrån varandra. När jag tänker på det blir jag så jävla ledsen.. Fan vad jag ställde till det..

Men nu har jag fått chansen att förbättra mitt liv och det har jag gjort! Jag har märkt en positiv skillnad på alla områden av mitt liv och det är stort alltså. Allt livet kan gå från att vara totalt mörker till att vara ljust och fullt av kärlek och tacksamhet på bara ett par månader!

Jag hade inte klarat det utan Anonyma Narkomaner, Behandlingshemmet och min familj. Tacksamheten är för stor för ord...

Jag saknar min pojkvän extremt jävla mycket nu alltså. Det är fan olidligt.

Det är 3 veckor och 1 dag kvar nu! Fyfan alltså, tiden har gått fort men ändå så jävla långsamt. Det var fan 7 och en halv månad sen vi såg varann sist!

Jag fantiserar mycket om det där ögonblicket vi ser varandra igen. När våra blickar möts, när jag får slå armarna om honom och kyssa honom... Jag är aldeless pirrig i hela kroppen och jag drömmer om honom varje natt nu.

Många tror säkert inte på att jag varit trogen men då får dom väl tro det då. Jag vet att jag varit 100% trogen HELA vårat förhållande inte bara nu när han suttit inne och det känns så jävla bra.

Mitt ex var borta två veckor och då hann jag med o göra både det ena och det andra.. Snacka om oäkta kärlek där..

Men som sagt det har aldrig funnits en tanke eller ens ett sug att vara med någon annan än min pojkvän. Jag älskar honom så oerhört mycket att det är en självklarhet att vänta på honom.

Jag är så jävla kär i den här mannen så det är sjukt!

"You are always on my mind
All I do is count the days
Where are you now?"