Min pojkväns systerdotter började skriva till mig ikväll. Det är en mycket speciell ung kvinna, hon är väl runt 16-17 år. Kanske ska börja med att säga att min pojkvän också har beroendesjukdomen och sitter i fängelse just nu. Hans systerdotter inledde våran konversation med att säga att det var kul att det går bra för mig och nu är ett upp till mig att rädda min pojkvän också. Okej? Jag försökte förklara för henne att jag kan bara ta ansvar för mitt eget tillfrisknande och visa honom vägen, sen om man väljer att följa den är upp till honom. Men hon tyckte inte det var nog, hon ansåg att det bästa sättet att "bota" någon från önskan att använda är att hota och använda skuld-kortet. Jag kände på en gång att det var upp till mig att få henne att ändra synsätt för med den attityden kommer hon bara att trycka ner honom när han behöver stöd som mest. Men hon ville inte förstå, hon tyckte att mitt sätt inte skulle leda någonvart och jag kände att våran konversation inte ledde någonvart så jag ringde min sponsor och bad om råd. Jag är glad att jag gjorde det för att det här höll på att driva mig in i ett starkt medberoende och där vill jag absolut inte hamna. Hon sa till mig att den enda jag har ansvar för är MIG SJÄLV och mitt eget tillfrisknande, inte hennes liv och inte hans liv heller. Jag ska göra mitt bästa för att minnas vem som är viktigast i mitt liv, dvs JAG!

Hon tog verkligen en massa energi från mig. Jag klev direkt in i en roll där det var upp till mig att "fixa" hennes attityd och i stort sett hela hennes familj. Jag vill inte att min pojkvän ska komma hem och mötas av deras rädslor och okunnighet. Snacka om medberoende... Till båda sidorna dessutom. Jag har lixom hamnat i mitten, det är jag som är medlaren mellan de båda.

Jag blev ledsen av hennes sätt att se på saker och ting. Jag förstår att hon är arg och ledsen och rädd, hon skrev att hon inte vågar hoppas för att hon alltid blir besviken. Men hon kan inte köra det i ansiktet på honom så fort han muckar! Han behöver sina näras stöd och kärlek nu inte deras hot och skuld! Det gör mig jätteolycklig att han ska behöva handskas med det när han kommer hem och ska påbörja ett nytt liv..

Jag hade nog inte klarat den pressen....

Jag funderar på om jag ska ta ett snack med hans mamma och be henne prata med systerdottern. Men å andra sidan så sa min sponsor att jag skulle fokusera på mitt eget liv. Jag kan inte förändra dom, bara mig själv.

Tur att jag har en bra sponsor och fina vänner i min hemmagrupp som jag kan vända mig till. Jag längtar till mötet imorgon!

Mitt stegarbete har legat nere i flera månader. När jag var i behandlingen så jobbade jag på och blev nästan klar med steg sex. När jag kom hem så skaffade jag mig en sponsor som ville att jag skulle börja om i stegen men det ville inte jag, och då blev jag sur och "la ner" stegen.. Jag hade naturligtvis tänkt ta upp dom igen innom kort men så blev det inte och månaderna gick.

NU har jag börjat! Jag satte mig ner och skrev 4 frågor idag på steg 1. Det är inte mycket men det är en början iallafall! Min sponsor blev så glad när jag berättade för henne.

Jag har lixom haft en bild av att ju längre man kommit i stegen desto mer tillfrisknad och framgångsrik är man.. Jag kände mig jättestressad när jag vart tvungen att börja om, alla andra hade ju kommit så långt! Men nånstanns tror jag ändå nu att det var för det bästa, för att jag gjorde inte mina första 3 steg helhjärtat. Det fjärde steget la jag ner hela mitt hjärta och själ i så det ser jag verkligen inte fram emot att göra igen men det tar vi då, nu ska jag fokusera på STEG ETT.

För övrigt så mår jag sådär.. Det börjar närma sig den tiden i månaden if u know what I mean.. Jag har upptäckt att jag får väldiga problem med PMS. Hela alltihopa som har med den tiden i månaden att göra är extremt besvärligt för mig, jag orkar inte gå in på det i detalj men ni kvinnor förstår nog..

Jag mår jättedåligt 1-2 veckor innan sen så fort den kommer så släpper alltihopa, och nu befinner jag mig just i den 2 veckors-perioden då jag mår som sämst..

Jag är jättekänslig för allting alltså.

Jag kan inte låta bli att tänka.. Nästa månad när det är dags så är det bra precis innan min pojkvän muckar. Och det som jag varit så nervös för, jag kommer ju fan att bryta ihop då! Nej usch o fy det ser jag verkligen inte fram emot.

Jag vill avsluta med att säga att jag älskar min mamma och jag älskar min familj, dom är bara bäst alltså   

Min mamma har skrivit ett sånt fint inlägg i sin blogg!

"du frågade om jag skämdes över dej, NEJ, det gör jag verkligen inte jag är så stolt och glad för din skull och jag älskar dig ovillkorligt både i med och motgång, Nu blåser nya vindar och du har ett helt liv framför dig med alla möjligheter, Grattis till 7 månader som drogfri, du gör ett fantastiskt jobb med dig själv och jag finns där det vet du!    
Jag har gjort ett medvetet val att bara blogga om allmänna saker, inte för att jag skäms utan kanske mer för att det har varit en jobbig tid, över många år, och det blir som en pysventil att bara skriva om trevliga saker och för en stund få glömma bort det som tynger och trycker ner en.
Men nu går vi en ny tid till mötes och alla mörka moln blåser bort, eller hur!"

Ååh <3 Tårarna kom på en gång. Jag älskar min mamma!

Tvätten är i full gång och det känns bra att jag tar mitt ansvar, men det gör så ont! Jag får skitont i sidan och då blir jag automatiskt på dåligt humör.. Det är lixom inge kul längre. Inte för att tvätta kanske är det roligaste som finns men det känns bra att göra det. Jag svettas och är irriterad..

Men som sagt var om detta är mitt största problem idag så kan jag skatta mig lycklig!

Fyfan jag känner hur irritationen bara växer innom mig.

Medans jag har väntat på tvätten så har jag iallafall pysslat lite med mitt fotoalbum. Det är kul att hålla på med bilder, det har blivit ett av mina nya intressen! Jag har suttit och skrivit beskrivningar till alla korten nu och det väcker mycket minnen, bland annat ett svagt drogsug som jag inte kännt på länge. Man skulle kunna tro att jag borde blivit drogsugen bara av att titta på bilderna men det blir jag inte. Inte förens nu då jag satte mig och skulle skriva om dom.. jaja.

Fan jag känner att jag blir irriterad på att jag inte har nåt vettigt att blogga om och bara skriver massa strunt.

Jag misstänker att jag har en geting i lägenheten. Fyfan jag hatar getingar, har värsta fobin...

Jag är ledig idag så jag tänkte passa på och tvätta lite, skönt att få det gjort. Sen är det ju möte ikväll och jag tänkte som vanligt vara där ett par timmar tidigare för att landa och prata lite med en mycket god vän. Vi brukar va där tillsammans lite tidigare och bara sitta och surra, det är faktiskt jättetrevligt.

Jag kommer inte på nåt mer att skriva nu så jag kanske skriver senare istället.

Jag har varit helt uppe i varv idag på jobbet så jag har lixom inte tänkt så mycket på nåt annat än just jobbet. Men nu när jag satte mig och läste föregående inlägg så fick jag tårar i ögonen igen. Tänk att mitt största problem idag är att jag tycker mitt jobb är "lite jobbigt" ibland! Jag har fantastiska medarbetare och vi skrattar i stort sett hela tiden men det finns stunder då jag får ont i knäna och fötterna, och det är mitt största problem idag! Det är helt fantastiskt! Vilken otrolig tur jag har som får ha sånna små problem i livet. Tacksamheten är så stor....

Jag har satt upp en jättefin väggdekor idag.   Den påminner mig om kärleken jag känner för min familj idag. Min mamma skev till mig på facebook ang mitt inlägg om att jag firar 7 månader idag "du är bäst ♥ älskar dig från första sparken i magen och så länge vi finns!". Det är helt otroligt! Min mamma och jag kom inte alls överens när jag var aktiv, jag pratade ytterst sällan med någon i min familj då. Idag träffas vi minst en gång i veckan oftast fler och vi pratar med varandra i telefon regelbundet.

Jag kan lixom inte förstå på nått sätt hur mitt liv kan ha gått från att vara så jävla misär till att bli såhär fantastiskt fint på bara 7 månader! Och människor undrar om det finns en Gud.......

Jag vet att jag är här av en anledning, jag har gjort såna sjuka saker och lekt med döden så många gånger att jag borde ha varit död flera gånger om. Men Gud har en plan för mig, det har jag förstått nu. Jag frågade mig ofta varför jag fortfarande levde medans jag var aktiv, hur jag aldrig lyckades dö trots alla överdoser och livshotande situationer jag befann mig i. Men nu vet jag och det känns så jävla tryggt. Jag behöver inte va orolig eller fundera längre. Nu VET jag. Jag gör precis det jag ska göra. Jag tillfrisknar.

Tårarna kommer, jag är så jävla lycklig! Att gråta av lycka är så otroligt vackert..

Jag skrev precis ett inlägg i en grupp på facebook som heter NA/AA kvinnor och jag lägger in det här också, för det här vill jag ha kvar.

Jag firar 7 månader tillfrisknande och sinnesro idag. Tacksamheten är enorm. Jag skrev precis till en av mina behandlingsterapeuter hur oerhört tacksam jag är för det hon gjorde för mig. Hon var den enda av terapeuterna som hade beroendesjukdomen där och jag hade enorm respekt för henne, det har jag än idag. Hon hade tålamod med mig (tro mig det behövdes) hon visade mig respekt och hon tog alltid saker på min nivå så att jag skulle förstå. Hon behandlade mig som en medmänniska och ord kan inte beskriva hur mycket det betyder för mig. Hon fick mig att vilja sluta med alla mina 11 lr 12 mediciner jag hade och hon ordnade så en kvinna mötte mig i min hemstad och tog mig på ett möte. Jag hade INTE varit drogfri idag om det inte var för den kvinnan. Det är jag ganska så säker på. Hon öppnade mina ögon för andligheten och en högre makt och tro mig det var inte lätt. Mitt liv är värdefullt idag, det är fyllt av kärlek, andlighet och tacksamhet. Tack.

Javisst ja, jag glömde bort att skriva att jag firar 7 månader tillfrisknande och sinnesro idag! Grattis till mig!

Kan inte fatta att det har gått så fort. För 7 månader och 1 dag sen så tog jag min sista spruta. Då höll jag på o tända av på korken och var i så jävulskt dåligt skick alltså. Jag bara kräktes i flera dagar och kunde inte äta. Jag tog min sista sub för att fösöka mildra avtändningen men kräktes bara ännu mer. Jag var verkligen jättedålig.

Idag mår jag fantastiskt. Jag har fått jättemånga nya fina vänner. Jag har bytt ut mina lekplatser, leksaker och lekkamrater. Jag har fått min familj tillbaka. Jag har ett jobb och en ny lägenhet. Tacksamhetslistan kan göras lååång.

Idag ska jag leva i min tacksamhet, jag ska minnas vart jag kommer ifrån och vara stolt över mig själv.