Tack för era kommentarer, ni skriver verkligen jättefint. Det är bara så overkligt när jag läser.. Kan inte greppa att det är mig ni skriver till.. Kan inte fatta att det här är verklighet det här jävla helvetet jag lever i, hur sjukt det än låter.

Jag kliade mig på ögonbrynet nyss och det bara lossnade hår.. Vafan är det som händer? Håret bara rasar på mig! Tycker det är skitjobbigt, för jag har långt tjockt hår och har alltid haft.. Skulle dö om håret skulle bli helt förstört.

Värken i magen går upp och ner. Det har varit relativt lugnt idag, men så fort jag kollar på klockan och tänker "vart fan är han" så gör det ont igen. Har tårarna i halsen när jag skriver detta, vafan är det som händer med mig??

Jag har inte pratat med E sen klockan 18 och då väntade han på nån jävla kille som skulle komma med pengar som han var skyldig, han sa att han hade dåligt batteri och skulle försöka komma hem så fort som möjligt. Nu är telefonen avstängd och jag har inte hört nåt..

Nu fick jag huvudvärk också. Vafan är det med min kropp alltså?! Ja tycker det här är fett obehagligt nu, det känns som en panikattack är på väg nästan.. Har inte haft en riktig sån på aslänge och vill verkligen inte ha en nu.

Vi får väl se om han kommer ikväll eller inte. Nu orkar jag inte skriva nåt mer my head is killing me...

Strax efter jag skrev inlägget igår så fick våran vän tag på E, han hämtade honom inne i stan och körde hit honom. Han var inte i så bra skick, han sa att han bara käkat två benso men jag vet inte.. Han hade iallafall en jävligt bra anledning till varför han dragit från avgiftningen och han hade en bra plan till hur de ska se ut nu framöver. En riktigt bra plan faktiskt.

Jag berättade utan att tveka exakt hur han fick mig att känna när han gjorde sådär igår. Jag sparade inte på krutet det minsta, jag brydde mig inte om hur ledsen han blev. Sen var det bra med det, jag gick och la mig och han var vaken.

Tyckte han var rastlös och nästan lite pundig. Han höll på och dra fram grejjer och hålla på med sladdar o ha sig, men jag tänkte han får väl göra vad han vill.. Han mår nog inte så bra..

Vaknade ett par gånger inatt av att han var antingen vaken eller låg på soffan och sov oroligt.

Sen vaknar jag kl 9 av att dörren stängs. Jag ringer till honom och han säger att han är på väg in till stan...

Han gav upp.

Efter allt som han sa till mig igår så gör han samma sak igen idag. Han skulle "bara" gå in till stan och hämta två ritalina sen skulle han komma hem. Jag blev arg och han la på, sen dess har jag inte kunnat få tag på honom. Nu är den här vännen ute med bilen igen och har hittat honom, han är i en lägenhet mitt i stan och han står och väntar ut honom nu. Att det ska behöva vara såhär alltså??

Jag skrev till E såhär "Hur fan kan du göra såhär mot mig igen efter det vi pratade om igår? Hur många chanser ska jag ge dig??", men naturligtvis - inget svar.

Jag börjar bli riktigt sjuk av allt det här. Mitt hår bara faller bort och magen är helt knäpp. Jag tror jag har fått magsår eller nånting, nåt är definitivt fel. Hur länge ska jag orka? Hur många chanser ska han få? Vad fan ska jag göra?!

Det här är frågor jag ställer mig själv men som jag egentligen redan vet svaret på.. Fast jag vill inte veta svaret.. Jag vill inte ge upp samtidigt som varje fiber i kroppen skriker "du orkar inte mer!!!". Jag kommer gå under alltså, det är så jävla smärtsamt allt det här...

Vet inte ens hur jag ska känna nu.. Jag åkte upp till sjukhuset vid fyra för att hämta E's bankomatkort och fick veta att han skrivit ut sig en timme tidigare.. Jag bröt ihop totalt i bilen, åkte hem och tänkte att kanske kanske är han hemma men det var han inte.. Han är borta. Ingen har hört nåt, ingen vet nåt.

Jag fattar inte att det är sant. Jag pratade ju med han på förmiddan och då var allt lugnt, jag skulle hämta bankomatkortet och handla lite grejjer till han, sen försökte jag ringa vid tre men fick inget svar, han hade väl redan skrivit ut sig då..

Farsan var förbi nyss med en sallad till mig, jag orkar inte göra nån mat. Han bad mig att inte göra nått dumt, och jag trodde han syftare på droger eller nåt men han syftade på knivarna som låg framme. Han vet vad jag har för humör, att det kan brista för mig när som helst men jag skulle aldrig skada E. Jag skulle förmodligen klappa till honom, men allvarligt skada honom? Det tror jag inte.

Jag tillät mig själv att gråta hysteriskt i bilen i två minuter, sen svalde jag tårarna och stängde av. Nu är jag nollstäld. Kanske är jag förbannad, men jag känner inget speciellt just nu.

På vägen hem tänkte jag bara att nu får det fan vara nog. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag hade tänkt skicka ett sms och säga åt honom att han får EN chans att förklara sig om han kommer hem ikväll, men gör han inte det så är det över. Sen fegar jag ur som vanligt.. Tänker på mannen bakom missbruket och det hugger till i hjärtat. Jag vågar inte släppa taget, vågar inte ge upp hoppet om honom som alla andra har gjort. Inkusive hans familj..

En gemensam vän skulle ta bilen ut och leta efter honom, jag väntar tills jag hör något från honom sen ska jag fan skicka det där sms:et. Han kan fan inte göra såhär mot mig om och om igen och jag bara tar tillbaka honom varje gång. Han kommer aldrig att fatta!

Jag är så jävla medberoende och värdelös.. Jag kan inte stå på mig när det kommer till honom. Jag vill inte tro att han är en känslokall knarkare som skulle göra vad som helst och såra vem som helst bara för att få som han vill.

Det enda som cirkulerar i tankarna just nu är "tänk om jag sparkar ut honom också dör han?" vafan ska jag göra då? Det skrämmer mig så jävla mycket...

Vilken jävla mardröm.. Jag tyckte att det var konstigt att han inte svarade när jag ringde innan jag for upp på sjukhuset, men det här hade jag aldrig kunnat tänka mig....

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag men det gör jag inte.. Har haft magkatarr och ont i njurarna nu i flera dagar, morsan sa åt mig att ringa vårdcentralen men jag hatar att gå till läkarn så jag har inte ringt.. Typiskt mig. Ska alltid vänta lite för länge innan jag ringer..

E ringde förut, han mådde inte särskillt bra. Han hade börjat blöda näsblod inatt och knappt sovit nånting. Stackarn.. Han ville att jag skulle hämta hans bankomatkort och köpa lite grejjer till han och jag sa att jag skulle göra det, men det känns jobbigt som fan när jag är såhär sjuk.. Jag gör vad som helst för honom, så jag får helt enkelt bita ihop.

Måste lämna in socpapperna och lite annat idag också. Fyfan jag har verkligen ingen lust idag! Men det måste ju göras så.. Fan va ja hatar att må dåligt!

Undra om jag ska lägga mig och vila nån timme innan jag åker.. Måste ställa mig i duschen också men det tar emot så in i helvete..

Ohh myyy goood.... fyfan va dåligt ja mår nu alltså..

Är så jävla sjuk så det är inte sant.. Det måste ju va nå psykiskt för att E är på avgiftningen eller? Hur fan blir man såhär mega förkyld bara över en natt? desssutom samtidigt som kärleken ligger på sjukhuset med avtändning.. Tycker det är jävligt mysko iallafall..

Igår for jag till föräldrarna och åt middag. På vägen dit så svängde jag förbi sjukhuset och lämna några filmer till E, och precis när jag kom så stog dom ute och rökte!! Så jag gick fram till honom och kysste honom och lämnade grejjerna. En manlig sköterska tog påsen såklart för dom måste ju kolla igenom allting men han vart inte sur för att jag gick fram till dom. Hade världens fetaste leende när jag gick därifrån kan jag säga!

Jag hoppas jag inte smittade han med det här viruset jag har eller vad fan det är. Det värsta som finns är att bli sjuk mitt i avtändningen, jag vet för det blev jag..

Jag har tvättstuga idag egentligen, men jag vet fan inte om jag pallar med det alltså. Vi får se, det är inte förens kl 17 så jag kanske är piggare då..

Jag har inget direkt vettigt att skriva men jag har så tråkigt så då kan jag lika gärna blogga.. Kanske lyckas klämma ur mig en rad eller två ändå..

Igår gjorde jag inte ett skit, hade ont i huvet hela jävla dagen alltså. Började känna mig riktigt jävla hängig mot kvällen och då kom brorsan förbi med två filmer åt mig. Såg bara en, sen orkade jag inge mer och gick och la mig..

Idag kände jag direkt när jag vaknade att jag var sjuk. Skickade sms till morsan, för det spelar ingen roll hur gammal man blir, när man är sjuk så vill man att mamma ska pyssla om en! Farsan skulle komma och hämta mig senare så sklle jag käka hos dom. Jag orkar fan inte göra nån mat idag alltså, har dessutom ont i magen och ryggen så ja vettefan vad det är för fel på mig. Feber har jag inte, än.

Tänk om jag är såhär sympatisjuk eller nåt för att E har avtändning? haha tänk om de är så! Skulle fan inte förvåna mig alltså.. Det enda jag tänker på är hur jobbigt han måste ha det nu..

Hans vän skrev till mig på facebook och frågade om han åkte hem igår eller om han stannade kvar..? "Skulle han åka hem?!?!?!?!?!" skrev jag tillbaka vart helt förtvivlad! Men han hade slängt ur sig det i vredesmod nån gång mitt på dagen, och jag snackade ju med han på kvällen och då var han kvar så.... Pheewww.. Kan andas ut igen..

Snacka om att vara på helspänn hela tiden, är så jävla rädd att han ska ge upp alltså. Idag är tredje dagen utan droger och nu kan jag tänka mig att han är RIKTIGT dålig. Jag vill inte ringa och störa han ifall han sover (sömn är uppskattat under avtändning, om man nu lyckas sova) så jag skickade ett sms så får han ringa mig om han orkar.

Nu ska jag torka håret och vänta på att farsan kommer och hämtar mig. På återseende.

Godmorgon. Det går ganska bra faktiskt att sova själv, jobbigast är det när jag ska försöka somna.. Får nästan alltid ångest och blir stressad när jag ska gå och lägga mig, jag vet inte vad det beror på. Då brukar det hjälpa att E ligger brevid mig, men nu får jag klara mig själv ett tag.. Som sagt det går ganska bra, bättre än jag hade förväntat mig.

Kom att tänka på en sak förut. Det är lite lustigt att för ett år sedan så var jag i stort sett klar med avtändningen, och ett år senare har E precis påbörjat sin. Jag tänker ofta "tänk om jag visste det här för ett år sedan" sen blir jag rädd när jag tänker på att jag har absolut ingen aning om vart jag kommer att vara nästa år. Om jag hade alla svaren skulle jag nog fega ur...

Är fortfarande nervös att han kommer att avbryta och ge upp. Han sa till mig igår att han kunde lika gärna ha gjort det här hemma.. Jag sa bara "men nu är du ju där så det är lika bra att stanna". Sa inte det jag tänkte, dvs "du hade ALDRIG klarat att göra det här hemma, vem försöker du lura?".

Idag kan jag tänka mig att han börjar bli dålig på riktigt. Igår var ju första dagen helt utan droger, så det börjar nog idag.. Han skulle inte få någon nertrappning heller, utan bara blodtryckssänkande. Egentligen så är väl det lika bra tycker jag, samtidigt som jag skulle vilja att det blir så smärtfritt som möjligt för honom.

Vet inte vad jag ska hitta på idag, jag känner mig hängig.. Hoppas att jag inte blir sjuk igen..

Tack för alla kommentarer! Vart lite smått chockad när jag såg att ja fått så många på förra inlägget. Det värmer som fan ska ni veta.

Idag har jag haft ganska fullt upp eller vad man ska säga. Jag åkte upp med 2 laddare till E på avgiftningen, fick inte komma in denna gång heller. Kändes tokfjantigt att stå och vinka åt varandra med 1,5 meter mellan oss och en sköterska som en jävla kloss emellan.  Samma sköterska som vägrade släppa in mig igår också..

Märkte på en gång hur jävulskt sur jag blev när jag gick därifrån. Tycker verkligen inte om när folk ska tala om för mig vad jag får och inte får göra. Särskillt när det gäller MIN pojkvän som JAG stöttat så han hamnat där från första början! Vafan tror dom allvarligt att JAG ska ge han droger eller?! Fan nu blir jag förbannad igen... Djupa andetag....

Men jag accepterar att det är såhär. Han är precis där han borde vara nu och det känns så jävla bra alltså. Visst är det jobbigt att vara ensam men det gör ingenting när jag vet att han är där och avgiftas. Äntligen är vi på rätt spår båda två! Äntligen händer det nåt! Ojoj ni anar inte... Jag tror inte jag hade klarat en vecka till alltså.. helt seriöst.

Iallafall så tog jag bussen till mormor som bor i närheten av sjukhuset och sen for vi på ikea och kollade på en säng till henne. Hon ska ju flytta nu eftersom hennes man (säger man fast dom var inte gifta) dog nu i sommras och då måste hon sälja huset. Det har varit tungt för stackars mormor, men hon vet att jag finns här. Jag har sagt att jag ställer upp om hon behöver hjälp att flytta sen och hon kommer säkert att ringa.

Hon har köpt lite smågrejjer till mig idag för jag hatar så jävla dåligt med pengar. Den här månaden har verkligen vart dålig alltså.. Alla E's pengar gick ju till droger och skulder så jag fick stå för allting som ni vet, och hade dessutom räkningar som jag inte räknat med.. Jaja. Jag har iallafall 70kr jag ska klara mig på i typ en vecka till minst, tur att jag har mat hemma iallafall.

Och nu är jag trött. Har varit och flängt runt hela dan med mormor.. Tack för stödet ni ger mig..