Tack för era kommentarer, jag hade verkligen en skitdag igår tills min pojkvän kom hem. Eller ja, jag var rätt deppig ett tag till fast han var hemma tills jag berättade hur jag kände och då vart det bättre. Jag älskar när jag kan berätta för honom precis hur jag mår och känner utan att det blir fel på nåt vis och jag ångrar mig efteråt. Vi pratade om allt möjligt igår, och det kändes så bra!

Jag glömde bort att skriva en sak igår för jag var så fokuserad på det dåliga, men soc ringde iallafall och dom hade inte fått nåt startdatum för behandlingen till E men han var iallafall inte bortglömd och dom skulle höra av sig så fort dom visste nåt. Skönt att få höra NÅNTING ifrån dom iallafall!

Vi pratade om hans missbruk igår och hur det påverkar mig och så, och jag sa faktiskt precis som det är. Hur jag har mått och hur jag mår nu, och det är faktiskt stor skillnad. I början hade vi ju en regel att han inte fick komma hem när han tagit nåt vilket resulterade i att han försvann flera dagar i rad och stängde av telefonen, men vi har inte den regeln längre som ni kanske har märkt. Jag klarade inte av att leva i ovisshet när han var "försvunnen" så han fick komma hem påverkad istället. Det har gjort att jag kan slappna av mer för jag vet att han inte försvinner nu, men det blir ju jobbigt på ett helt annat sätt istället. Nu lever jag ju uppi skiten och ser första hand hur påverkad han blir ibland. I början när han fick komma hem så tog han så mycket att han bara spydde och var helt borta, men nu har kroppen vant sig så nu är han mer "normal" när han tar. Det är olika från dag till dag..

Men jag har lixom stängt av på nåt sätt. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser nålsticken i hans armveck och hans små pupiller, men jag vet att det inte kommer att vara så föralltid. Jag orkar inte slåss mot hans sjukdom ensam längre, jag inväntar hjälp från behandlingen han ska in på. Han ska in på avgiftning först och jag kommer sitta med honom varje dag och hålla hans hand om de är det som krävs, för jag kommer stötta honom in i det sista sålänge han vill bli drogfri. Han talar om för mig varje dag hur tacksam han är att han har mig, och hur duktig jag är som håller mig drogfri. Han hjälpte mig när jag var livrädd att söka hjälp, och jag kommer att göra samma sak för honom.

Många fattar inte varför jag stannar hos honom, och jag kan se själv när jag skriver att han framstår som en känslokall knarkare som bara tänker på sig själv men så är det inte. Givetvis går drogerna för det mesta först nu, men så är det med missbruk det går inte att komma ifrån, men han är den rätta. Jag tänkte först skriva varför jag älskar honom, ni vet rada upp egenskaper och sånt men jag tycker det blir så cheezy på nåt sätt. Ni behöver inte lära känna honom som jag gör, det är ju mig ni ska lära känna.

Kanske låter konstigt med tanke på att jag skriver så mycket om honom i bloggen men ändå.. Kärlek kan inte beskrivas på en blogg, för vad man än skriver så låter det ansträngt och oäkta. (Tycker jag då) Så jag låter bli, iallafall för tillfället.

Nu tog det lixom stopp på nåt sätt. Det kommer massa meningar till mig i huvet men dom är bara faller bort, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Är lite av en perfektionist ibland när jag bloggar, men det märks nog inte.