Har nyss kommit hem, är sådär skönt trött eftersom jag har varit ute bland folk hela dagen.

Jag och E åkte till hans kompis och åt middag med hans föräldrar sen åkte jag till min gamla arbetskamrat och såg på film. Jag är så glad att jag gjorde det! Känns skönt nu..

Dagen började iallafall med att jag och E satt och åt frukost, hans vän ringde och frågade om vi ville komma på middag och han sa "nee jag tror inte att hon (jag alltså) vill det", "vadå du har inte ens frågat mig" säger jag. Vart lite irriterad, han kan väl inte veta vad ja ska svara? Naturligtvis ville jag åka och äta middag med dom! Så vi for iallafall och åt jättegod middag, killarna spelade lite tvspel och så, och jag tyckte att det var så skönt att få vara med E i en annan miljö än hemma. För det börjar kännas lite instängt och enformigt att alltid vara hemma med honom och typ se på film..

Sen for jag som sagt till min vän och var med henne en stund, det var lite stelt och så eftersom vi inte träffats på aslänge och typ aldrig pratar med varandra längre (mitt fel) men jag är ändå glad att jag for dit. Vi pratade lite om hur det går med E och hans missbruk och så, och jag kände att jag vart så jävla deppig och så bra vänner är vi inte att jag vill sitta och gråta framför henne. Jag har väldigt få vänner som jag öppnar mig så för, typ en enda kanske.

Hon bor i samma område som jag bodde i innan jag for på behandling, och det är ganska jobbigt för mig att åka dit pga alla minnen som finns där. Jag såg porten där en vän till mig och E bodde och tog en överdos förra vintern och dog, och det hade jag inte tänkt på på jättelänge..

Vi gick till affärn och jag började tänka på hur väck jag varit när jag varit där och hur mycket jag stulit där, affärn var inte öppen så det vart en onödig promenad i minnenas land om man säger så.. Det var påfrestande att vara där, och nu känner jag mig sorgsen.

Men jag är ändå glad att jag for dit, även fast det var jobbigt. Önskar att E var hemma så jag kunde prata med honom om dagen jag har haft, men han ska sova hos en kompis för att dom ska åka o fiska tidigt imorgon.

Godmorgon, jag är så sjukt trött nu kan ja lova.

Ang föregående inlägg; Kvinnan och jag satt på behandling tillsammans, hon är ca 20år äldre än mig så hon blev lite som en mamma eller äldre syster. Vi var inte många tjejer på det hemmet, max 4 st, så vi stog alla varandra nära medans vi bodde där. Jag har bara hållt kontakten med den här kvinnan och en tjej som jag kände sedan tidigare, och en och en annan medlevare..

Och det här med magsjukan verkar ha varit ett falskt alarm.. Kanske hade nånting att göra med det som hände under natten ändå som du skrev Annika.

Igår så hade vi egentligen planerat att gå ut och käka och hyra film och så men eftersom jag inte mådde bra så beställde vi hem kinamat och kollade på en av filmerna brorsan kom med häromdagen. Vi åt så att vi dog båda två, och E somnade tidigt. Jag låg uppe ett par timmar och kollade på tv, bland annat Cast Away, hehe "WILSOOON!" det var längesen.

Idag ska E åka till sina polare för imorgonbitti ska dom åka och fiska, jag hoppas bara att ingen ramlar och bryter revbenen som förra gången..

Jag hade tänkt hälsa på en av mina gamla arbetskamrater som jag totalt har skitit i den senaste tiden. Jag känner mig skittaskig när hon hör av sig och jag inte orkar svara, men jag känner bara att jag orkar inte skriva "jag kan inte" hela tiden för det är en lögn, oftast sitter jag bara hemma och väntar på att E ska knarka färdigt och komma hem men jag kan inte förmå mig att träffa mina vänner ändå. Känner mig som världens sämsta vän, men det är inget nytt, jag har alltid behandlat mina vänner som skit. Det har alltid varit dom som ansträngt sig för att vänskapen ska fortsätta, jag hör aldrig av mig eller nåt sånt. Oftast dyker jag inte ens upp när vi bestämt något..

Förstår inte varför jag håller på så. Vänner är ju bland det viktigaste man har men jag orkar inte ta hand om mina. Jag orkar inte lägga fokus på mina vänskapsrelationer när jag har så mycket som kretsar kring E, och då bara skiter jag i dom. Jag är en sån där tjej som totalt dissar sina vänner för sin pojkvän, jag vet det, shame on me.

Inte ens när han är borta orkar jag ta upp telefonen och ringa till nån, utan jag bara sitter hemma ensam istället och väntar på att han ska komma hem. Jag skämms över detta, men samtidigt orkar jag inte ändra på mig. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, jag har ingen ork att ta tag i det.

Nä nu ska jag sluta skriva, jag blir less på mig själv när jag skriver fula sanningar om mig själv men jag kan inte låta bli..