Jag gjorde det sjukt stora misstaget att kolla på gamla bilder igen.. Att jag aldrig lär mig?!

Alltid när E är borta så "råkar" (jag vet inte hur det går till) jag hamna på sidan med alla gamla bilder.. Varför gör jag så mot mig själv? Men medans jag gör det så tycker jag det är intressant, jag märker inte hur drogsuget, ångesten och illamåendet kommer krypande förens det är för sent. Sen sitter jag som nu och mår skitdåligt precis innan jag ska gå och lägga mig ensam.

E är och sover hos en vän för dom ska åka och fiska igen, och jag har inget problem med det, eller jag hade inget problem med att vara ensam tills just nu när jag började må dåligt..

Känner en klump i halsen, jag skulle behöva gråta men jag pallar inte bli ledsen nu när jag ska sova ensam. Har ingen som kan trösta mig.. Skulle vilja ringa honom och prata om det men jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så jobbig och patetisk men jag vet att han inte tycker det..

Jag HATAR när jag gör såhär!! Det är absolut inte första gången jag gör såhär när han är borta.. Varför? Varför?!

Så jävla korkat. Jag VET ju hur jag kommer må efteråt innan jag börjar kolla på bilderna men jag tänker "jag kan ju bara kolla en, sen sluta", Men är jag helt jävla dum i huvet eller?! Blir så förbannad!

Det är precis som med knarket. "ska bara ta en... o en till" sen sitter man där med jordens jävla avtändning, unjefär som jag känner nu.. känslomässig avtändning med äckliga fysiska symptom som liknar den gamla hederliga avtändningen på amfetaminet. Kan inte beskriva med ord hur besviken och arg jag är på mig själv, men jag har bara mig själv att skylla..

"Varför tar du inte bort bilderna?" Ja det har jag förklarat förut.. Jag vill ha dom kvar bara, så är det.

You stupid, stupid bitch...

Godmorgon, jag är sjuukt trött kan jag lova. Vaknade för en liten stund sedan, sitter och chattar med en vän på facebook just nu samtidigt som jag bloggar. Hade tänkt blogga i lugn och ro men nu verkar det inte bli så..

Hade fått några frågor också..

Vad menar jag med att jag är en perfektionist när jag bloggar? Jag menar att ibland vill jag skriva precis det som kommer, som mina tankar låter men då ser det inte bra ut när man läser istället. Jag vill att man ska kunna läsa och fatta vad jag menar, så att det inte ser ut som att det är en 10åring som har skrivit. Sen så tycker jag inte om att läsa ett inlägg jag skrivit och ångra mig efteråt. Eftersom jag ALDRIG raderar nåt ur bloggen så blir de lite jobbigt, därför tänker jag mer på det jag skriver.

Vad är mina förväntningar på E's behandling och är han också med på det? Han är med på det här, det har tagit lite övertygande från min och andras sida men sen bestämde han sig för att göra det här och att göra det riktigt. Jag tror mycket berodde på att dom sa att hans chans att komma in på sub-teamet försvann när kommunen tog nåt nytt beslut (är inte så insatt) och då fattade han att han inte hade så mycket annat att välja på.

Mina förväntningar är väl som alltid när det gäller honom höga, jag vet att han kan fixa det men jag vet också att han är sin egen värsta fiende. Hans dåliga självkänsla och självförtroende kan sabba det rejält för honom så det kan gå hur som helst, men jag tror på honom.

Igår började jag dagen med att läsa igenom förhör från de som torskade i en stor amfetaminhärva här i stan. En kille som jag känner mycket väl var med där och det var intressant och sorgligt på samma gång att läsa hans förhör. Polisen var verkligen ful där och använde hans lillebror så att han skulle erkänna. Fyfan mådde riktigt dåligt när jag läste det.

Men så är det väl? Kastar man sig in i leken får man leken tåla? Jag är bara glad att jag slutade umgås med den där killen och var med E istället, för annars hade jag säkert vart inblandad. Men det ändrar inte det faktum att jag känt honom sen han var 13 år gammal och jag bryr mig om honom, jag hoppas verkligen att det går bra..

Sen så hade jag fått brev från en annan vän som sitter i fängelse. Han bodde med mig ett tag och vi knarkade som dårar. Hade inte hört nåt på närmare två år och skrev till honom på facebook när jag kom hem från behandlingen. Jag fick svar för ett tag sen att han satt inne och jag skrev min adress också fick jag ett brev hem. Han har samma attityd som alltid när han sitter, han tar det med ro och pluggar och vill starta ett nytt liv. Hoppas bara att det går bättre den här gången än alla dom andra gångerna..

Jag har alltid skrivit brev till mina vänner när dom sitter. Jag tycker om att skriva och få ett handskrivet brev i brevlådan, för man får ju inte det så ofta nu för tiden. Jag vet att dom uppskattar det.

Mer då? Igår var vi och hälsade på E's "extrafamilj" och käkade god mat, vi åkte hem och såg på criminal minds sen somnade jag och har sovit tungt hela natten. Har dock drömt om knark jävligt mycket, och precis innan jag vaknade drömde jag att E skulle ge mig dolcontin, helt sjukt.

Träffade en vän till E på stan innan vi skulle ta bussen och han sa att jag verkade va en jävla fin tjej, lugn och trygg och att han skulle hålla hårt i mig. Varför säger alltid folk det när vi träffar dom på stan? Syns det inte att jag också är en knarkare? Närmare ett års drogfrihet verkar ha raderat det från mitt ansikte. Visst är det skönt att folk säger så, men det känns skitkonstigt. Jag är ju en av dom. Eller jag va iallafall.. Hm..

Vissa har jag ju träffat med E flera gånger när jag var aktiv men dom känner inte igen mig.

Jaja, nog om det. Ska väl göra mig nån frukost nu. På återseende.