Hej tappra bloggläsare.

Idag har jag och pojkvännen städat hela lägenheten och tvättat all tvätt, skönt som fan att få det gjort, särskillt när man är två för då går det fortare.

Han är just nu i stan och knarkar och jag har suttit framför datorn så länge att jag ser suddigt och har huvudvärk. Jag är less, för jag ville inte att han skulle åka men jag vet ju att han gör det ändå. Han skulle inte bli borta så länge men nu har det gått 2,5 timme.. Fattar inte varför jag blir så less just nu, det här händer ju hela tiden..

Ingenting har förändrats, allt är samma samma hela jävla tiden..

Jag har fått höra att jag har ett jävla tålamod, och det kanske jag har, men ibland så blir jag otålig och vill ha förändring helst igår..

Har många tankar i huvet om min egen nykterhet också. Tänker på det här med gemenskapen och hur jag har vänt min hemmagrupp i anonyma narkomaner ryggen. Det verkar inte gå så bra för dom om man läser på facebook (dom har en grupp för att uppdatera förändringar etc) och jag får lite dåligt samvete.. Jag bara sket i dom typ, la ner all service jag gjorde och gick därifrån. Jag vet inte hur dom tar emot mig när jag kommer tillbaka, känns som att det är många som tror att jag klivit på oavsett vad jag säger så det känns lite tungt faktiskt att gå dit och hämta 1årsmedaljen. Jag måste släppa det där, allt sitter i mitt huvud, är så jävla paranoid alltså..

När jag gick där i sommras så var jag så jävla trångsynt. Jag såg det som att det inte gick att vara drogfri och nykter om man inte gick på möten. Dom som inte gick på möten var ute och knarkade, punkt slut.

Det är skrämmande att se tillbaka på det såhär i efterhand, jag vill absolut inte va en sån människa och därför har jag tagit avstånd.. Jag skämms som fan för det..

Tänk alla som jag dömde ut totalt utan att ens blinka. Inte öppet naturligtvis men för mig själv, i mina tankar. Jag kunde gå in på ett möte och se någon som jag knarkat med och tänka "jävla hycklare ta en vit bricka" när de i själva verket har längre drogfritid än mig! Hur fan kan man tänka så? Jag är ju en hemsk människa..

Tror det är det jag är rädd för att andra ska tänka om mig. Att eftersom jag har varit borta nu i 3 månader därifrån så måste jag ha klivit på och att jag bara ljuger.. Rädslor rädslor vad fan gör ni med mig?

Känner en tärd ångest i kroppen. Dels för det jag suttit och skrivit nu och för att min pojkvän kommer hem snart och jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte styrkan att dölja hur jag mår med ett leende, det blir bara fejk och det ser han, men jag orkar inte prata om det heller..

Usch ja orkar inte.............