Idag för ett år sedan var det min sista dag i missbruket. Det visste jag naturligtvis inte då, och hade jag vetat det så hade jag nog inte åkt på behandling. Natten till idag för ett år sedan så var jag livrädd, jag grät hysteriskt och E fick trösta mig bäst han kunde. Jag ville inte åka ifrån honom, men jag hade inget val. Nästa natt, alltså sista natten hemma var jag mer avtrubbad för jag hade tagit allt vi hade hemma för att slippa känna på ångesten och allvaret som kom smygande.

Det fanns en tanke när jag tog sista sprutan natten innan jag for på behandling - "tänk om det här är sista gången?" men jag vifftade bort den lika snabbt som den kom, så kunde det absolut inte vara.  Det fanns lixom inte på kartan att jag skulle bli drogfri på riktigt.

Jag VILLE bli drogfri. Det är det viktigaste och mest avgörande i min berättelse. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till eller om det ens var möjligt, men jag hade viljan och den viljan gjorde att jag var beredd att göra nästan vad som helst för att lyckas. Det tog emot många gånger, men jag gjorde för det mesta som jag blev tillsagd. Jag hade inget att förlora på att ta rygg på dom som gått före.

Den första månaden på behandlingen var ett helvete. Av många annledningar.. Det värsta var inte avtändningen, det var att vara ifrån E så länge. Han var kvar där hemma i misären och missbruket och jag saknade honom så det gjorde ont. Jag grät mig själv till sömns varje natt, och varje gång jag bad honom komma och hämta mig sa han åt mig att stanna kvar. "Du är inte gjord för att knarka" brukar han säga åt mig, än idag.

När han blev häktad vart det lättare för mig att fokusera på att bli drogfri. Jag hade ingen anledning att åka hem när han var inlåst. Jag hade börjat vant mig vid behandlingshemmet och reglerna som fanns där och avtändningen hade äntligen lagt sig. Då kom motivationen tillbaka, den som jag hade när jag bad om hjälp 6 månader tidigare. Jag kämpade fortfarande mot drogsuget, men jag hade bestämt mig för att hålla mig drogfri åtminstånde tills han muckade, sen fick vi se. En bra plan just då för det gav mig ett mål, ett slutdatum.

Då klarade jag inte av att tänka på vad som väntade mig där hemma. Det var för smärtsamt att tänka på att jag skulle behöva flytta hem utan E, att han skulle vara kvar i fängelset flera månader till efter att jag var fri. Vi skrev brev och pratade i telefon ibland, och det gjorde det lite lättare men inte mycket.

När mina tre månader på behandlingen var slut så fick jag panik, jag var inte redo att flytta hem alls. Jag ville ansöka om förlängning, först snackade de om tre månader till men det vart för mycket så jag sökte en månad och fick det. Sista månaden där var inge vidare, för behandlingshemmet gick i konkurs och fick nya ägare och då vart de jävligt struligt, ingen behandling alls utan mer förvaring. Vi bara satt och väntade på att tv:n skulle slå igång i stort sett, men det var ändå bättre än att vara ensam i stan.

Sen flyttade jag hem, men inte hem till min lägenhet utan till morsan och farsan. Jag fick tillbaka familjen under tiden i behandlingen, och det har gjort mycket för min drogfrihet kan jag säga. Jag klarade inte av att åka tillbaka till lägenheten, jag var dit på en permiss och hämtade lite grejjer och det var hemskt att kliva rakt in i mitt gamla liv. Se hur vi bara lämnat allt, det såg precis ut som när jag for även fast E bott där en hel månad utan mig. Han hade inte varit där särskillt mycket, han tyckte det var för jobbigt att vara ensam där utan mig tror jag.

Min underbara mor fixade snabbt en ny lägenhet åt mig och jag flyttade efter ganska exakt en månad hos föräldrarna. Jag älskar mina föräldrar, men jag klarade inte av att bo där en dag till. Jag har inte bott hemma på många år och det kändes helt fel att bo hemma igen, fast ändå mycket bättre än i gamla lägenheten.

Under den här tiden fick jag praktik på en affär i ett köpcentrum en bit utanför stan och jag trivdes jättebra där. Jag gick på tre NA-möten i veckan och gjorde service, träffade massa nya vänner i gemenskapen och på jobbet och mådde faktiskt riktigt bra. Det var en skön sommar måste jag säga, den enda nackdelen var att jag otrivdes i min kropp och saknade E så in i helvete.

Sommaren närmade sig sitt slut och jag fick nys om ett nytt jobb som personlig assistent så jag slutade på praktiken. När E muckade den 9 oktober var jag mellan jobben, och när jag började jobba som personlig assistent så hade jag precis börjat fatta att E inte skulle hålla sig nykter. Det vart bara fel alltihopa, jag jobbade två dagar och den tredje dagen sa jag upp mig, inte enbart pga E's missbruk men det var en betydande faktor.

Jag gick på samtal hos en kvinna ang mitt medberoende, det började jag med innan han muckade och jag fortsatte ett par veckor efter han kom hem. Vi kom fram till tillsammans att jag skulle sätta upp regler för att inte bli medberoende, och jag var helt med på det. Jag var stenhård i början med att han inte fick komma hem när han var påverkad och det var fan det jobbigaste jag varit med om tror jag. Han försvann i långa perioder åt gången och jag var helt psykiskt knäckt så tillslut la jag ner den reglen, men en regel finns kvar och det är att han ALDRIG får ta med droger till lägenheten. Den reglen funkar riktigt bra, han har hittills aldrig tagit hit nånting, så dum är han inte.

Jag slutade gå dit och prata med henne, jag slutade göra väldigt många saker som jag brukade göra. Jag slutade gå på möten, slutade träffa folk etc.. Blev helt förtvivlad ett tag och bestämde mig för att börja knarka igen men gjorde det inte.

Och det är väl där vi är nu tror jag. Jag är fortfarande arbetslös men har ett nytt jobb på g, E missbrukar fortfarande men går på en och samma dos nu och får komma hem när han tagit. Han går på subutex förästen ifall det är nån som inte fattat det. Han tar en fjärdis om dan.

Och jag har 1 års drogfrihet imorgon. Och nykterhet också för den delen, jag dricker inte alkohol heller.

Det har varit ett jävla år måste jag säga, både det bästa och tyngsta jag varit med om tror jag. Det har gått fort och fruktansvärt långsamt samtidigt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag är iallafall oerhört tacksam idag att jag valde den här vägen och fick alla sidovinster som kom med drogfriheten. Den största och bästa är utan tvekan relationen till familjen. Utan dom hade jag nog inte fixat det.

Tack för era kommentarer, antar jag, det var lite jobbigt att läsa.. Men det ni skriver är inget nytt för mig samtidigt, det är en sanning jag inte vill höra bara..

Vi gick på bio igår med en vän, den var väl bra..

Har ingen lust att skriva nåt mer just nu..