Hallå Hallå.

Ikväll är det eftervård, ser fram emot att bli klar med det nån gång.. Hade varit där 17gånger förra gången och man ska ha 25 gånger sen blir det cermoni. Det ser jag fram emot men ändå inte... Ska bli skönt att det är gjort men man sitter i en stor ring med massa folk också ska alla säga några snälla ord till/om en, usch tycker sånt kan va jobbigt.

Pojkvännen gick precis, han skulle in till stan och göra nånting, jag orkar inte bry mig. Jag vet ju att han knarkar varje dag nu, ingen mening att fråga längre. Jag visade han min blogg förut, han har hela tiden vetat om att jag har den men han har nog inte läst den på över ett år.. 2 kanske.. Jag vet inte om jag vill att han ska läsa det jag skriver nu eftersom jag skriver så mycket om honom. Han kanske inte skulle gilla det, vad vet jag?

Det började med att en tjej jag känner bad mig gå in och läsa på en fanatisk AA-blogg där hon hade hamnat i nån diskussion om vem som egentligen har rätt att föra budskapet vidare etc etc. Blev fan mörkrädd alltså, snacka om trångsynta människor det finns! Måste erkänna att jag var rätt fanatisk när det gällde NA i somras (har aldrig gillat AA) men är absolut inte det längre. Jag går inte på möten längre och jag kan fungera ändå, visserligen har jag inte ett lika innehållsrikt och fint liv som jag hade då, men jag fungerar.

Med det menar jag att jag är arbetslös, träffar inge folk i gemenskapen längre (förutom på eftervården) och gör inte ett skit på dagarna.. Men det beror inte enbart på att jag inte går på möten, men livet känns lixom lite tomt utan andligheten och gemenskapen..

Känns konstigt att erkänna för mig själv att jag saknar gemenskapen lite grann. Jag har blivit avskräckt nu sen jag slutade gå och insåg att jag klarar mig utan dom. Så insatt som jag var i sommras får mig i efterhand att tycka att det var lite obehagligt hur förändrad jag blev. Jag mådde bra och så, jättebra, men jag var absolut inte mig själv.

Lagomt är nog bäst, jag överdoserade NA i sommras och blev lite nojjig, men nu är det dags att börja ta sig tillbaka. Jag måste ju dit och ta min 1årsmedalj snart, och sen blir det nog lättare.. Måste bara komma iväg...

Har helt tappat det här med att prata och dela också, märker det på eftervården när vi har delningsrunda i början. Jag blir alldeless stel och rösten blir konstig när jag pratar, det kommer inte lika lätt som det gjorde förut. Resten av tiden när vi har diskussion och så säger jag absolut ingenting, är bara rastlös och vill åka hem typ. Tycker det är skitjobbigt, för jag brukar ha lätt för att prata och uttrycka mig men det har helt fallit bort.

Nä undra om man ska hoppa i duschen och göra sig klar för eftervården..