Igår på eftervården så fick vi en uppgift som hette Personlig utveckling, uppgiften skulle göras i grupp vilket jag tyckte var konstigt för det var högst personliga frågor. Frågor om bästa egenskaper osv..

Jag stirrade på frågorna och fick ångest, hade ingen lust att göra uppgiften alls. Jag var i en grupp med tre män som alla är mycket äldre än mig och dessutom alkoholister, de började prata om hur det var för dom när dom jobbade och skötte jobben men att dom alltid vart så drickasugen när klockan började närma sig hemgång och så.. Jag kunde inte relatera alls. Sen frågar de mig vilken min bästa egenskap är och jag visste inte vad jag skulle svara. Dom frågade "men säger aldrig någon nått bra till dig, typ vilket bra jobb du gjort?" Jo det gör dom väl men jag lyssnar inte så jag vet inte riktigt vad dom säger..  Ångrade mig på en gång, vill inte framstå som en osäker liten tjej som inte kan ta åt sig av komplimanger, men så är det ju..

Sen skulle uppgiften redovisas, vi satt i en ring och alla fick svara på en eller två frågor som var med i uppgiften, precis innan det var min tur så var vi tvungen att avbryta för tiden var slut, skönt!

Men jag åkte därifrån jättelåg, mådde verkligen inte bra. Jag ringde till min pojkvän men han skulle dröja ett tag så jag åkte hem och la mig på soffan. Sen när han kom hem så tyckte jag att han var så annorlunda, det kändes verkligen som han hade tagit nåt annat än sub men jag pallade inte fråga honom så jag gick och la mig. Han märkte ju naturligtvis att det var nåt och han la sig brevid mig också pratade vi om det och då kändes det mycket bättre.

Han berättade hur han känner varje dag när han kliver upp och åker in till stan för att ta droger.. Att han inte vill åka och han mår jättedåligt över att han lämnar mig varje dag och han fattar inte varför han gör så. Jag vet varför han gör så, för att jag har gjort en behandling och fått kunskap om vad beroendesjukdomen innebär men det har inte han. Vi pratade om att han ska läggas in på avgiftning snarast möjligt och jag sa att när han väl är i behandlingen så kommer han att få svar på de flesta av frågorna som han har. Han kommer att förstå varför vi missbrukare gör som vi gör, för att vi har inget val. Sjukdomen styr oss.

Vi pratade om möten också, och vi pratade om den personen jag var när han kom hem och den personen jag är idag. Han sa att han vart så stolt när han följde med mig på möten och såg hur engagerad i service jag var, att jag var mer levande, och jag höll med. Han frågade om vi skulle börja gå på möten tillsammans, även fast han hatar det, så gör han vad som helst bara jag ska må bättre. Jag sa att jag kan inte dela när han är med och då sa han åt mig att öva, låtsas som att det var ett möte nu och att jag skulle dela för honom. Han fick börja, sen delade jag om det jag har gått igenom och hur det var när det var som värst. Jag var helt ärlig och sa precis som det var och det har jag aldrig sagt till honom förut.

Det kändes så jävla bra att få ur mig allting. Det känns jättejobbigt samtidigt att vara ärlig om hur dåligt jag mår pga hans missbruk, men han vill att jag ska vara det så jag har lovat att jobba på det.

Vi kommer att fixa det här, det kommer inte att bli lätt men det ska gå. Jag tänker iallafall inte ge upp.