Det är måndag, vi klarade helgen. Igår när jag såg sprutmärkena på hans arm blev jag drogsugen, det gjorde mig helt knäckt. Han har inte varit ute och använt sen han kom hem i fredags och det är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka "när försvinner han nästa gång?". Naiv som jag är så hoppas jag att det aldrig kommer att ske igen, men det vet vi alla som lever med beroende och medberoende att det kommer att hända igen, å igen å igen...

Hjälpen är på väg, det känner jag på mig. Det kommer att hända nånting bra snart för det måste det! Jag är trött på att leva såhär, trött på att ständigt vara orolig och tänka på vad som kan hända härnäst..

Samtidigt som hans sjukdom för honom längre och längre bort härjar min sjukdom med mig, vill att jag ska kliva på. Vi missbrukare har något vi brukar kalla "Diffe" och det är drogpersonligheten som pratar med oss. Diffe pratar med mig konstant nu, kommer med geniala ursäkter och lögner som skulle kunna få mig att plocka upp drogen.

Jag drömmer om droger och alkohol på nätterna, det är samma intensitet som när jag nyss blivit drogfri nästan. Jag drömmer inte längre om konsekvenserna av mitt handlande. Någon frågade mig i drömmen inatt när jag hade tänt på "men dina 9 månaders drogfrihet då?" jag kände Ingenting. Det rörde mig inte i ryggen. Och det har det gjort förut.

Förut så drömde jag att jag blev erbjuden och tackade alltid nej, men ibland så hade jag blivit ilurad eller fått i mig av misstag och då mådde jag alltid så jävla dåligt, ångesten var enorm. Men nu... Det är som att drömmarna är infekterade av diffe, försöker få mig att se att det inte gör nånting om jag kliver på, att jag inte kommer att få några konsekvenser eller dåligt mående. Det är lögn, och det vet jag, men det är svårt att hålla fast vid.

Ibland funderar jag vad jag har den här bloggen till egentligen. Och när någon frågade mig om jag har någon att prata med så kom svaret.. Jag bloggar om det jag känner. Här kan jag skriva exakt hur det är och vara anonym när jag skriver det. Det finns bara ett fåtal personer som vet vem jag är som skriver. De flesta är också beroende, precis som jag..

För jag tror inte en "vanlig svensson" skulle vara så intresserad av att läsa om mitt liv, vad har dom för utbyte av det? Visst nästan alla känner eller vet någon som är antingen alkoholist eller narkoman men bara för det så betyder inte det att dom vill läsa om det..

Vem vill läsa om en stackars 22årig tjej som slutat knarka och lever med en aktiv missbrukare?

Men jag skriver inte för att bli populär eller tjäna pengar som såååå många andra gör, jag skriver för att jag behöver det. Jag behöver ventilera och det gör jag oftast bäst genom att skriva eller ha inre dialoger. För när jag pratar tycks ingen vilja lyssna...

Jag önskar att jag kunde prata med min pojkvän om det som hände mig i mitt förra förhållande. Jag levde med en man som misshandlade mig i två års tid och utsatte mig för fruktansvärda trauman. Men han klarar inte av att höra det, och jag förstår honom. Vem pallar lyssna på nåt så otroligt jävla hemskt att man knappt tror att det är sant, Och sen att det hänt någon man älskar...?

Jag kan prata med han om allt, utom detta. Och nu har mina minnen börjat spöka med mig igen, jag har svårt att somna och den där hemska mannen finns i mina tankar även under dagarna. Jag börjar bli spänd igen, och jag har ingen att prata med det om..

Det blir inte bättre av att jag har en väninna som går igenom samma sak med en annan man just nu, och jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa, men det tar oerhört mycket på mig. Jag har dessutom en annan väninna som är i en liknande situation, bara det att den inte involverar våld.. Än.

Det är överallt runt omkring mig nu, och jag kan inte fly...