Det slog inte fel. Tisdag = återfall för min pojkvän. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra den här gången men det gjorde det inte. Jag fick aldrig något sms där det stog "jag klanta till de" som jag brukar få när jag sitter på eftervården. Jag skickade ett sms till honom på vägen hem och frågade om han skulle komma hem och det skulle han sa han men senare. Nu funderar jag på vad det betyder.. Han hörde inte av sig nå mer, han svarade inte på sms eller när jag ringde och han kom inte hem.

Jag grät igår när jag låg i sängen, bilden av honom död i en sjukhussäng ville inte försvinna. Jag kände hans ande hos mig och blev livrädd att han var död. För jag är inte släkt så hur ska jag få veta om det hänt nåt? Det är väl ingen som ringer till mig?

Jag provade ringa nu för en stund sen men han svarade inte nu heller. Han kanske ligger och sover, eller så skäms han för mycket för att svara. Jag vet inte, men jag trodde att vi kommit fram till det att han alltid kan höra av sig och svara i telefon för att jag är INTE ARG, BARA OROLIG. Men han tycks inte förstå hur smärtsamt det är att inte veta nåt.

Jag sitter och gruvar mig för att ringa hans mamma och berätta. Svaret jag får är alltid att nu får det vara nog och du måste skita i han nu. Jag kan inte göra det! Jag kan inte kicka ut honom...

Jag har tvättstuga idag mellan 12-17 så jag kommer att hålla mig någolunda sysselsatt men det gör ont.. Det gör så jävla ont att han inte hör av sig. Litar han inte på mig? Vad fan är problemet? Jag vet hur det är att vara aktiv och inte bry sig, men jag trodde aldrig att han skulle göra såhär mot mig. Jag älskar han så jävla mycket, och jag vet att han älskar mig. Hade jag tvivlat på det så hade jag slängt ut honom men det gör jag inte, jag VET att han älskar mig.

Jag undrar hur denna dag kommer att sluta..