Det gick bra igår. Jag for in till stan till min pojkväns mamma och träffade hans syster, sedan kom han dit med sin andra syster också satte vi oss ner och pratade. Det märktes att han mådde jättedåligt, men vi fick säga det vi ville ha sagt och nu har vi en plan vad vi ska göra nu framöver. Han är hemma nu, han har sovit med mig inatt.

Men jag är tillbaka i känslan att jag måste prioritera bort det jag planerat för att vara med honom, även om det bara är för den här helgen. Jag hade tänkt gå på stan med min mormor ikväll och se när dom tänder stan och sedan på söndag skulle vi träffas några från mitt förra jobb och hitta på nåt innan en ska flytta.

Men han då? När vi satt och pratade igår så frågade hans mamma om han skulle klara av att hålla sig från drogerna den här helgen och det trodde han väl, för han skulle ju va med mig. Och jag gör ALLT JAG KAN för att hjälpa honom, och om det innebär att svika min mormor och mina arbetskamrater den här helgen så får jag väl göra det, jag kan ta igen det till veckan..

Det känns som att den största pressen och det största ansvaret hamnar på mig, för att det är jag som bor med honom. Det är jag som är med honom hela tiden och ser första hand hur han mår och när han mår dåligt och konsekvenserna av det. Hans familj lider naturligtvis lika mycket som jag, det är inte så jag menar. Men dom lever inte med honom som jag gör.

Jag vet inte vad jag menar.. Naturligtvis mår alla lika jävla dåligt som jag gör i detta. Vi älskar honom så mycket och det gör så jävla ont att se på hur han gradvis försvinner och inte får någon hjälp.

Han ligger fortfarande och sover, jag har ingen aning om vad vi ska göra idag. Vi måste ju typ hålla oss sysselsatta, springa från drogsuget...