Åh den här låten..

Jag lyssnade på den en höst för ett eller två år sedan, jag mådde bra i mitt missbruk och jag tyckte om var jag befann mig i livet. Jag hade droger, hade medicin, hade vänner och jag hade en kropp som jag trivdes med. Jag lyssnade på den här låten när jag satt hemma och skulle klä på mig för att gå ut och köpa droger, eller om jag skulle sälja droger jag minns inte. Jag minns att jag tyckte att allt var bra, och att det nog inte kunde bli så mycket bättre.

Sorg. Jag vill vara där igen, jag tror att det var 2009 för det året träffade jag min pojkvän, jag flyttade till min dåvarande lägenhet och jag hade droger JÄMT. Jag fick hemlevererat stans bästa amfetamin och xanor varje dag av en kille som idag sitter häktad för grovt narkotikabrott. Jag hade brytit mig fri från mitt ex som hade misshandlat mig i två år, rättegången var över, han satt i fängelse och jag var fri. Jag hade tagit studenten och blivit sjukskriven så jag behövde inte bry mig om att skaffa jobb, jag fick mina pengar ändå.

Den hösten... åh den hösten. Vad skulle jag inte ge för att få vara där igen?

Jag skulle ge vad som helst om jag fick gå tillbaka dit där drogerna var underbara, där livet flöt på och jag var någon. Men det kommer ALDRIG att bli så igen, hur mycket jag än vill. Skulle jag kliva på igen så skulle det bli värre än det var innan jag slutade, då jag mådde som sämst. Det sista året var verkligen misär och sjukhusvistelser, självmordstankar, försök och panikattacker, långa perioder av paranoia och isolering från omvärlden. Jag vet vart det gick fel, fick jag göra om allting så skulle jag inte göra dom där valen där det gick utför. Som att göra inbrott hos en av våra vänner, ta på oss 1000 xanor och sedan käka upp allihopa och hamna i skuld hos människor man inte vill ha skulder hos.

Vafan gjorde vi allt det där för? Vi var så jävla sjuka att vi trodde att allt skulle lösa sig.

Det blev vara värre och värre, tillslut så orkade jag inte leva längre. Jag bara grät och grät och gjorde halvhjärtade försök att ta mitt liv, ibland var det nära men jag vaknade alltid.

Folk i min omgivning började bli bekrymrad, särskillt myndigheterna. Det började pratas om LVM och behandling men jag orkade inte längre, jag hade gett upp. Jag hade bett om hjälp sommaren 2010 medans jag låg på psyket men det hände aldrig nånting, så jag klev av amfetaminet och klev på morfinet, tänkte att det kanske skulle döva min smärta utan att få in mig på psyket igen, men det blev inte mycket bättre av det.

Jag gick på morfin och diverse andra droger de sista månaderna och allt blev bara sämre och sämre, jag slutade ta min medicin, sen började jag igen, övermedicinerade, tröståt och gick upp i vikt. Fan vilken misär det var.

Lägenheten var en svinstia, men jag såg det inte. Jag gick aldrig ut, drog aldrig upp persinennerna. Satt bara hemma och väntade på att min pojkvän skulle komma hem med droger åt mig, vilket han gjorde när han kunde, men aldrig tillräckligt mycket eller tillräckligt ofta. Jag var alltid dålig.

Jag ville inte leva, jag kunde gråta i flera dagar och sen bli helt tom. Sitta och spela in sjuka filmer när jag slog i mig droger. Jag brydde mig inte ens om att torka bort blodet. Jag bara satt och slog i mig och grät och filmade hela helvetet. Jag plågade mig själv, och min pojkvän såg det men han kunde inte göra annat än att komma med mer droger. Jag blev som ett barn, han fick göra allt åt mig. Ett tag slutade jag att slå i mig själv, han fick till och med göra det åt mig. Jag fick för mig att jag inte kunde, att alla mina kunskaper som annars satt i ryggraden hade försvunnit. Jag glömde bort hur man kokade doll, hur man kokade ett ägg, hur man gjorde en macka eller hur man gjorde när man öppnade dörren och klev ut i verkligheten.

Sen kom det, "nu har vi hittat ett behandlingshem och du ska åka på besök". Jag var jättedålig den dan, hade druckit kork i flera dagar och knappt sovit nånting när min kontaktperson kom och hämtade mig. Jag var livrädd, men samtidigt avtrubbad. Tänkte att jag åker väl på besök så dom blir nöjd och sen skiter jag i allting.

När jag kom upp så satt där redan en tjej jag känner, hon som jag skrivit om förut. Det gjorde hela skillnaden. Dom ville att jag skulle åka upp redan ett par dar senare, men jag hade nån ursäkt om att jag var tvungen att vänta tills den 1 februari då jag fick hämta ut min sömnmedicin som jag som vanligt käkat upp på bara ett par dagar. Så jag väntade två - tre veckor och sen for jag. På behandling, utan min pojkvän, helt fucking jävla livrädd. Jag trodde att jag skulle få komma hem efter 30dagar på permis och träffa honom, och 30dagar kanske kanske jag skulle kunna klara mig utan honom. Hade jag vetat då att det skulle ta över 8 månader innan vi fick se varandra igen så hade jag aldrig åkt.

Men jag åkte, och han blev häktad. Jag var kvar på behandlingshemmet 4 månader innan jag flyttade hem. Jag klarade inte av att återvända till min gamla lägenhet så jag skaffade en ny, där jag bor nu. Och idag känns livet....sådär. Jag har varit lycklig i min drogfrihet, men är det inte längre. Jag börjar längta tillbaka, därav detta långa inlägg. Jag kände att jag behövde skriva ner allting för min egen skull, så att jag ska se vad det är jag håller på med. Jag vet så jävla väl att det inte kommer att bli bättre på nåt sätt av att kliva på, men ändå så tänker jag på det.

jaja, jag beundrar den som orkar läsa allt detta, men jag behövde skriva av mig.

Godmorgon, det är fredag. Ett lustigt datum dessutom, 11-11-11. Min mammas farmor skulle ha fyllt 100år idag.

Så nu har jag sagt det.

Vaknade av att min pojkväns mamma ringde och frågade om vi kunde vara hundvakt, och trötta som vi var så sa vi ja. Får se hur det här går, jag har inte världens största lägenhet och hunden är av det livliga slaget.

Jag har en oro... Min pojkvän åkte in till stan för en stund sedan och jag undrade vad han skulle göra där men han skulle bara gå runt lite. Jag sa till honom att "snälla sätt inte mig i en jävla sits nu om du tar droger så du inte får komma hem också måste jag va hundvakt själv" men det skulle han inte sa han, o det återstår väl o se. Jag behöver åka på ett möte ikväll, jag kan inte ha hand om hunden själv då.

Han har möte på socialtjänsten klockan ett och jag hoppas att dom kommer fram till nånting, helst behandling. Han ville inte att jag skulle följa med för han känner väl på sig att jag skulle säga precis som det är, dvs att han knarkar igen.

Men jag försöker tillämpa tålamod och se vad soc och frivården gör först, det hjälper ändå inte honom om jag tvingar in honom i behandling, han måste vilja själv. Och kanske när han inser att det inte finns några andra alternativ så kommer han att ändra sig.. Jag hoppas på det.

Jag känner mig patetisk. ALLA kan se hur medberoende jag är och allt som jag gör fel men jag kan inte förmå mig att göra på nåt annat sätt! Jag älskar honom, och jag vill absolut inte vara en möjliggörare för honom att fortsätta knarka, men det tror jag inte att jag är heller eftersom jag inte låter honom komma hem. Förutom nu sist då...... FAN!