Igår tog min pojkvän subutex, och inte lite heller. Jag var på väg ut till råba och eftervården när han ringde och jag hörde direkt att han hade tagit nåt. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och vi la på. Sen ringer hans mamma och berättar att han är på väg dit för att han bara gråter och gråter.. Min första tanke var "ångrar han sig verkligen så mycket? är det sant?". Jag hade ett långt samtal på råba och jag fick råd att fundera på om vi ska skaffa varsinn lägenhet istället för att bo ihop men jag vet inte.. Jag vill ju bo med honom.

Jag ringde upp honom innan eftervården och pratade också med hans mamma och jag frågade hur vi skulle göra, om han skulle få komma hem eller om han skulle sova hos henne men hon tyckte att han kunde få komma hem för han såg ju inte så drogad ut...? ELLER HUR! När jag träffade han inne i stan sen så var han så subbad att han satt o kräktes mitt på stan! Han kunde knappt prata..

Mitt medberoende och dåliga samvete kickade in och han fick följa med hem, även fast det inte kändes rätt. Jag kan ju säga att jag inte sovit särskillt bra inatt, jag har bara legat och oroat mig för när han ska sluta andas..

Jag kände det i hela kroppen igårkväll, inatt dör han inatt dör han...

Jag vill ALDRIG känna så igen, och jag sa det till honom att jag vill ALDRIG se honom sådär igen.

Han har naturligtvis bett om ursäkt tusen gånger men det är inte det som är grejjen, jag behöver ingen ursäkt jag behöver att han ber om hjälp!

Idag ska jag iallafall försöka tänka på nåt annat, jag hade tänkt äta lunch med min mormor om jag får tag på henne sen ikväll så blir det väl möte, det var en vecka sedan sist.