Jag hade en nära vän här förut. Hon gav mig rådet att jag skulle börja skriva texter igen för att försöka få ur mig allting, och oftast skriver man ju bäst när man mår dåligt..

Det här skrev jag alldeless nyss

Varje dag

Varje timme

Varje minut

Är en väntan, en längtan och ett hopp

Att han när som helst ska kliva in genom dörren

Men han gör det inte

Han krossar mitt hjärta

En dag

En timme

En minut

i taget..

Jag har vaknat flera gånger inatt av att jag har trott att han har varit hemma. Jag har hört små ljud eller haft en känsla av att inte vara ensam, men ljuden beror nog bara på vinden utanför fönstret och känslan är förmodligen det jag vill känna. Jag vill inte vara ensam.

Hans mamma ringde mig imorrse, jag blev alldeless skakis och tänkte "åh nej, här är samtalet, det har hänt nåt"! Men hon ville bara höra om jag hade hört något, vilket jag inte har..

Det här är ett helvete alltså. Igår var jag så drogsugen att jag inte visste vart fan jag skulle ta vägen. Jag låg och skrev mitt avskedsbrev i huvudet medans jag fantiserade om att ta en överdos och bara avsluta allting.

Det finns de som varit drogfria en tid och när de känner att de är på väg att kliva på igen så väljer de att ta sitt eget liv för att bespara sig själv och sina anhörga den smärtan. Det låter förjävligt men jag kan förstå de som väljer att ta det beslutet..

Det känns lite läskigt att jag börjat fantisera om att ta mitt eget liv igen men jag vet inte hur seriöst det är. Ibland är det en trygghet att veta att jag KAN om jag VILL. Att jag har ett val..

Jag har inte försökt ringa min pojkvän än, jag vet inte vad jag ska säga till honom. Dessutom lär han ju knappast svara.. Det är fruktansvärt det här..