Hej.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Jag sitter i en mörk lägenhet med huvudvärk, min pojkvän sover fortfarande. Jag hade tänkt att vi skulle åka in till stan senare och käka eller nåt, men jag vet inte om det är en sån bra idé.. Jag är så jävla drogsugen att jag kanske skulle få för mig att göra nåt dumt..

Jag kunde inte somna igår för att jag bara låg och fantiserade om droger, när jag väl lyckades somna så drömde jag bara om droger och när jag vaknade så var det samma sak igen..

Alltså vad är det här?

Ska det va såhär?

Jag är så jävla feg.. Jag vågar inte kliva på fast jag vill.. Det känns som ett sånt jävla stort steg och jag har aldrig varit bra med förändringar. Det finns naturligtvis en del i mig som inte vill ta återfall, men nu känns det som att jag redan tagit beslutet att kliva på och att det lixom är oundvikligt.. Det är bara en tidsfråga.

Jag fick en kommentar av en vän som fick mig att hajja till lite..

"Du skriver att du känner att livet med honom skulle va enklare om du också knarkade medan jag önskar att jag läste att du känner att liver med honom vore enklare om han också var drogfri."

wow.. Hade inte ens tänkt på det på evigheter känns det som.. Det har lixom inte funnits i min tankevärld att han också skulle bli drogfri, jag gav ju upp den drömmen..

Nånstanns är det ändå det jag vill, men det jag har sett sedan han muckade är att han inte trivs i sin drogfrihet så vad ska man då göra? Jag vet att han kunde ha försökt hårdare, tagit tag i saker osv men det blev inte så och jag tror att jag ändå har accepterat det. Därför har jag börjat tänka om, att det kanske är jag som måste ändra mig om det här ska funka.

Jag vet att många säkert tycker jag är patetisk som hänger upp mitt liv på honom, men jag älskar honom. Jag skiter i vad folk säger att kärlek är inte äkta om det finns droger med i bilden o blablabla. Fuck you säger jag bara.

Ni vet inte.

usch, jag tror jag precis sårade mig själv. I hate when that happens..