Han kom hem igår.

Jag grät när han höll om mig, jag fick sagt det jag ville säga och efter ett tag så kändes det bättre. Vi gick på affärn och hyrde film, köpte pizza och hade myskväll hemma.

Fortfarande hör jag en liten röst eka i bakhuvudet, "är det på riktigt?" "menar han det han säger?" "när försvinner han nästa gång?".

Varje gång han säger att han älskar mig så frågar jag om han verkligen menar det, om det bara är något han säger för att han ska få komma hem..

Vi har pratat om min drogfrihet och hur viktig den är, om den är viktig och på vilka sätt den är viktig. Jag studsar fram och tillbaka mellan "Nu kliver jag på" och "jag vill verkligen vara drogfri", det finns inget mellanläge. Jag känner att livet med honom skulle va enklare om jag också knarkade, men mitt liv i övrigt med familjen osv skulle rasa totalt.

Egentligen så vill jag kliva på men jag är bara så jävla rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att mitt psyke inte ska palla och att jag ska få en psykos. Det var så längesen jag var i den världen att den är nästan helt främmande för mig nu. På torsdag har jag 10månader och det känns helt ofattbart, men det betyder lixom inte nånting positivt längre. Det betyder bara att det var så jävla längesen jag var där och att det kommer att bli svårt att ta sig tillbaka..

Det skulle va nice o ha ett års drogfrihet, det kan jag inte förneka. Bara för att kunna säga det lixom "jag har varit nykter och drogfri ett år" men blir det inte så så accepterar jag det.

Jag vet att så många skulle bli krossade, att många aldrig skulle kunna förlåta mig. Men är det nånting den här sjukdomen gör så är det att göra oss till själviska monster. Och på nått sätt känns det helt okej om jag skulle va så självisk men inte när min pojkvän är det? Det är ju hans sjukdom som gör så med honom men det kan jag lixom inte se när jag sitter där som anhörig och medberoende, men när jag knarkar själv så förstår jag det fullt ut.

Jag vill verkligen inte förstöra min familj igen, det tog sju år att få dom tillbaka till en familj och jag skulle kunna förstöra allting så jävla enkelt.. Och min mormor... Min mormor är den som håller mig från drogerna just nu, hon vet nog inte om det men det är henne jag mest av allt inte kan eller vill såra. Min familj kan överleva, men min mormor... jag vill inte ens tänka tanken.

Idag vet jag inte vad som händer, jag har egentligen tid på råba och eftervård men jag tänker inte åka dit, för det är alltid när jag är där som min pojkvän försvinner ut och knarkar och jag vill inte förlora honom igen, inte än.. Han kom precis tillbaka...