Åh den här låten..

Jag lyssnade på den en höst för ett eller två år sedan, jag mådde bra i mitt missbruk och jag tyckte om var jag befann mig i livet. Jag hade droger, hade medicin, hade vänner och jag hade en kropp som jag trivdes med. Jag lyssnade på den här låten när jag satt hemma och skulle klä på mig för att gå ut och köpa droger, eller om jag skulle sälja droger jag minns inte. Jag minns att jag tyckte att allt var bra, och att det nog inte kunde bli så mycket bättre.

Sorg. Jag vill vara där igen, jag tror att det var 2009 för det året träffade jag min pojkvän, jag flyttade till min dåvarande lägenhet och jag hade droger JÄMT. Jag fick hemlevererat stans bästa amfetamin och xanor varje dag av en kille som idag sitter häktad för grovt narkotikabrott. Jag hade brytit mig fri från mitt ex som hade misshandlat mig i två år, rättegången var över, han satt i fängelse och jag var fri. Jag hade tagit studenten och blivit sjukskriven så jag behövde inte bry mig om att skaffa jobb, jag fick mina pengar ändå.

Den hösten... åh den hösten. Vad skulle jag inte ge för att få vara där igen?

Jag skulle ge vad som helst om jag fick gå tillbaka dit där drogerna var underbara, där livet flöt på och jag var någon. Men det kommer ALDRIG att bli så igen, hur mycket jag än vill. Skulle jag kliva på igen så skulle det bli värre än det var innan jag slutade, då jag mådde som sämst. Det sista året var verkligen misär och sjukhusvistelser, självmordstankar, försök och panikattacker, långa perioder av paranoia och isolering från omvärlden. Jag vet vart det gick fel, fick jag göra om allting så skulle jag inte göra dom där valen där det gick utför. Som att göra inbrott hos en av våra vänner, ta på oss 1000 xanor och sedan käka upp allihopa och hamna i skuld hos människor man inte vill ha skulder hos.

Vafan gjorde vi allt det där för? Vi var så jävla sjuka att vi trodde att allt skulle lösa sig.

Det blev vara värre och värre, tillslut så orkade jag inte leva längre. Jag bara grät och grät och gjorde halvhjärtade försök att ta mitt liv, ibland var det nära men jag vaknade alltid.

Folk i min omgivning började bli bekrymrad, särskillt myndigheterna. Det började pratas om LVM och behandling men jag orkade inte längre, jag hade gett upp. Jag hade bett om hjälp sommaren 2010 medans jag låg på psyket men det hände aldrig nånting, så jag klev av amfetaminet och klev på morfinet, tänkte att det kanske skulle döva min smärta utan att få in mig på psyket igen, men det blev inte mycket bättre av det.

Jag gick på morfin och diverse andra droger de sista månaderna och allt blev bara sämre och sämre, jag slutade ta min medicin, sen började jag igen, övermedicinerade, tröståt och gick upp i vikt. Fan vilken misär det var.

Lägenheten var en svinstia, men jag såg det inte. Jag gick aldrig ut, drog aldrig upp persinennerna. Satt bara hemma och väntade på att min pojkvän skulle komma hem med droger åt mig, vilket han gjorde när han kunde, men aldrig tillräckligt mycket eller tillräckligt ofta. Jag var alltid dålig.

Jag ville inte leva, jag kunde gråta i flera dagar och sen bli helt tom. Sitta och spela in sjuka filmer när jag slog i mig droger. Jag brydde mig inte ens om att torka bort blodet. Jag bara satt och slog i mig och grät och filmade hela helvetet. Jag plågade mig själv, och min pojkvän såg det men han kunde inte göra annat än att komma med mer droger. Jag blev som ett barn, han fick göra allt åt mig. Ett tag slutade jag att slå i mig själv, han fick till och med göra det åt mig. Jag fick för mig att jag inte kunde, att alla mina kunskaper som annars satt i ryggraden hade försvunnit. Jag glömde bort hur man kokade doll, hur man kokade ett ägg, hur man gjorde en macka eller hur man gjorde när man öppnade dörren och klev ut i verkligheten.

Sen kom det, "nu har vi hittat ett behandlingshem och du ska åka på besök". Jag var jättedålig den dan, hade druckit kork i flera dagar och knappt sovit nånting när min kontaktperson kom och hämtade mig. Jag var livrädd, men samtidigt avtrubbad. Tänkte att jag åker väl på besök så dom blir nöjd och sen skiter jag i allting.

När jag kom upp så satt där redan en tjej jag känner, hon som jag skrivit om förut. Det gjorde hela skillnaden. Dom ville att jag skulle åka upp redan ett par dar senare, men jag hade nån ursäkt om att jag var tvungen att vänta tills den 1 februari då jag fick hämta ut min sömnmedicin som jag som vanligt käkat upp på bara ett par dagar. Så jag väntade två - tre veckor och sen for jag. På behandling, utan min pojkvän, helt fucking jävla livrädd. Jag trodde att jag skulle få komma hem efter 30dagar på permis och träffa honom, och 30dagar kanske kanske jag skulle kunna klara mig utan honom. Hade jag vetat då att det skulle ta över 8 månader innan vi fick se varandra igen så hade jag aldrig åkt.

Men jag åkte, och han blev häktad. Jag var kvar på behandlingshemmet 4 månader innan jag flyttade hem. Jag klarade inte av att återvända till min gamla lägenhet så jag skaffade en ny, där jag bor nu. Och idag känns livet....sådär. Jag har varit lycklig i min drogfrihet, men är det inte längre. Jag börjar längta tillbaka, därav detta långa inlägg. Jag kände att jag behövde skriva ner allting för min egen skull, så att jag ska se vad det är jag håller på med. Jag vet så jävla väl att det inte kommer att bli bättre på nåt sätt av att kliva på, men ändå så tänker jag på det.

jaja, jag beundrar den som orkar läsa allt detta, men jag behövde skriva av mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...