Nu har jag precis varit på återfallsprevention. Jag känner mig låg.. Men det gjorde jag igår också, förstår inte varför. Igår på eftervården kände jag mig alltså riktigt depremerad, hade lixom ingen lust att va där överhuvudtaget.. Och idag på ÅP så kände jag mig också omotiverad, hade ingen lust att prata. När vi började prata om min pojkvän så kände jag bara att nej nu bryter vi, jag orkade inte.

Det gör så jävla ont alltså. Att stå här på andra sidan, maktlös, och bara vänta på att han ska fatta rätt beslut. Jag kan förstå hur mina nära och kära måste ha känt när jag var aktiv.. usch och fy. Det dåliga samvetet gör sig påminnt.

Ikväll ska jag ta tid på NA mötet. 6 månader den där fantastiskt fina blåa brickan. Som jag har längtat efter den! Jag är stolt över mig själv. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär fint som det är idag. Att jag har så mycket att vara tacksam för.. Helt otroligt. För sex månader sen var jag inne på min tredje dag i behandlingen och min avtändning hade precis börjat. Hade jag vetat då att den skulle hålla i sig i två och en halv vecka hade jag aldrig stannat kvar. Jag ville åka hem hela tiden, jag grät och bad min pojkvän att hämta mig men han stod fast och sa att jag var precis där jag skulle vara och att jag inte fick komma hem. Han var hård mot mig och det var precis det jag behövde. tough love. Och nu är det alltså min tur att vara hård mot honom. Jag hoppas att det får samma lyckade resultat. Men som sagt det enda jag kan göra är att vänta och se..

Jag hatar att känna mig såhär låg, ingenting är kul lixom. Jag vill försöka ruska av mig den och det effektivaste sättet har jag märkt är att shoppa (mitt nya beroende) men det känns inte heller så jävla nyttigt att spendera pengar när jag egentligen inte har råd.

Jag ska nog ringa min sponsor.....