Jag är nära ett återfall. Jag känner det i hela kroppen. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Andra jag träffar säger att dom är helt befriad från drogsug och tänker aldrig på droger. Vad fan gör jag för fel? Jag har varit drogfri i 6 månader och kämpar fortfarande i stort sätt varenda dag mot suget att kliva på drogerna igen. Och de säger att deras sug försvann efter 3 månader...! Vad gör jag för fel?

Jag gör mitt fotarbete, det gör jag! Jag kanske har legat på latsidan med stegen nu när jag tänker efter.. Jag vill verkligen inte va en av dem som kommer tillbaka efter ett återfall och säger att det var det och det och det jag gjorde fel och därför tog jag ett återfall. Jag vill göra allt jag kan för att hålla mig drogfri, det ska inte finnas några kryphål!! JAG VILL INTE KLIVA PÅ DROGERNA IGEN! jag vill verkligen inte det därför är det så oerhört jobbigt att kämpa mot drogsuget som jag gör just nu.

Jag är rädd att jag ska kliva på igen för att ibland kan jag känna att jag inte har knarkat färdigt. Att jag inte har testat allt än.. Och det skrämmer mig värre än nånting annat. Jag ber Gud att han vägleder mig och hjälper mig att fatta rätt beslut. Sjukdomen är stark i mig, det vet jag. Jag känner det hela tiden.

Det känns så otroligt hopplöst att vara beroende ibland. Som att det aldrig kommer att bli bättre. Att jag alltid kommer att kämpa mot drogsuget och aldrig få sinnesro.

Jag vet inte vad jag ska säga mer..

Nu känner jag mig väl kanske lite bättre. Men ändå värre på nåt sätt. NAmötet hjälpte och jag har pratat med min sponsor om allt detta. Jag ringde även till min vän för en stund sedan och vi pratade ganska länge och jag berättade hur jag känner och hur rädd jag är, men också om att jag förstår vad hon går igenom och att det är svårt att hålla sig drogfri. Kanske inte för alla men det är det för mig..

Nu blev jag lite distraherad av en bra film på trean. Jag skriver kanske i pausen.

Fred och god växt.

Jag kan väl inte påstå att jag mår så mycket bättre idag. Jag mår lika dåligt fast på ett lugnare sätt.. Jag var helt hysterisk igår alltså. Idag gråter jag, det kunde jag inte igår. Jag pratade med en kvinna som känner både mig och tjejen jag pratar om och hon förstår hur jag känner. Hon sa att jag ska känna på känslorna och rädslorna, och gråta istället för att fly. Det tänker jag göra.

Det här är så skrämmande.. Att stå vid sidan om, maktlös och se sjukdomen härja i en människa jag älskar. Jag är inte van, det är fruktansvärt. Och inte nog med detta, jag har en till person i mitt liv som jag är maktlös inför. Det är min pojkvän som fortfarande är aktiv. jag skrev ett brev till honom och ställde ett ultimatum att han fick välja mellan att kliva in i en behandling när han muckar eller så är det slut mellan oss och han har fortfarande inte svarat. Det är jättejobbigt att vara så jävla hård mot honom. Jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill leva ett drogfritt liv med honom, men är han inte redo att släppa drogerna finns det inte mycket jag kan göra åt det. Samma sak med min vän, jag tror inte hon är redo att släppa drogerna och jag är helt jävla maktlös.

Naturligtvis hoppas jag att jag har fel, jag vill tro på henne att hon vet vad som är bäst för henne men jag ser sjukdomen i hennes ögon och jag tvivlar..

Det finns inget jag kan göra.. Jag kan bara se på medans människor dör i sjukdomen runt omrking mig. Jag är så jävla nära ett återfall nu att jag kan känna smaken av det. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt detta. Som sagt min sponsor jobbar på halvvägshuset där min vän bor och därför känner jag inte att jag kan tala med henne om detta. Hon har tystnadsplikt och så men det känns ändå inte rätt. Dessutom går vi på samma möten så jag kan inte dela om det. Jag känner mig låst..

Min sponsor har i och för sig adressen till min blogg så hon skulle kunna läsa om allt detta, så på nåt sätt vill jag ändå att hon ska veta...