Alltså jag kan inte släppa det här. Jag mår jättedåligt!!! Jag har fan inte mått såhär dåligt på aslänge. Drogsuget är enormt alltså och nu är jag inte sugen på tjack som jag brukar bli nu vill jag ha MORFIN. Jag vill skjuta i mig en doll så det bara sticks i hela kroppen och jag får svårt att andas. Jag är så jävla drogsugen att jag skulle kunna kräkas. Hon väckte allt detta hos mig. Jag vart till och med sugen på att ta heroin och det har jag aldrig velat ta tidigare.

Det är så jävla sorgligt hur hennes liv sett ut och ser ut än idag. Hon har INGEN som hon litar på i tillfrisknandet. Hon har bara vänner som är aktiva som hon kan vända sig till. Och en av personalen på hennes halvvägshus där hon bor är min sponsor, så jag känner inte att jag kan prata med henne om detta heller. Det blir lixom fel på nått sätt. Jag    kan    inte   släppa   taget    om hur dåligt jag mår när jag tänker på henne. Och hur mycket jag älskar henne.

Jag kommer inte kunna somna så jag kan lika gärna ligga uppe och be för henne hela natten..

Dra balla i lösgruset vilken jävulskt jobbig dag..

Min dag började med att jag vaknade med panik och trodde att jag försovit mig. Det hade jag som tur var inte. Men ångesten höll i sig och eskalerade ju närmare klockan kom halv 11 då jag skulle ta bussen in till stan och bli upphämtad av en man i gemenskapen för att vi skulle åka på distriktsmöte och NA-fest. Mitt drogsug började redan när jag var hemma i samband med ångesten och blev bara värre och värre. När jag stod på busstation och väntade såg jag några heroinister stå och sälja på andra sidan gatan. Det hjälpte inte. Sen när vi satt i bilen och var på väg så blev det lite bättre men det fanns lixom med mig i tankarna ändå.. Vi kom fram, kikade in på mötet och bestämde oss för att dra o käka en pizza. När vi kommer tillbaka till lokalen så springer jag på en gammal vän som jag inte träffat sen vi gjorde behandling tillsammans. Och där brast det.

Hon och jag var aktiv tillsammans ganska länge, sen träffades vi inte på ett par månader men sen hamnade vi på samma behandlingshem. Jag ville bli drogfri, det ville inte hon. Vi triggade varandra med gamla krigshistorier och hon gick ut och tog ett återfall, vilket jag visste om men höll hemligt. Jag stannade kvar i behandlingen och hon tog en överdos och hamnade på lvm. Jag trodde inte hon skulle släppas ut förens i oktober men nu bor hon på ett halvvägshus i sin hemstad. Jag blev hyffsat jävla chockad att se henne men självklart jätteglad också. Jag älskar den tjejen, och jag tycker så synd om henne. Nu har hon fastnat för opiaterna precis som jag gjorde och jag är rädd att hon kommer kliva på igen och denna gång överlever hon nog inte. Alltså jag är helt jävla förstörd, jag vill bara gråta.. Det är världens finaste tjej som har fastat totalt i drogträsket. Sjukdomen är så jävla stark i henne och det gör mig jätteledsen.. Myndigheterna försöker tvinga henne o sluta med massa hot om lvm etc men hon pallar inte trycket. Man kan inte tvinga nån att sluta knarka men vad fan ska man göra? Hon kommer ju att knarka ihjäl sig!!

Jag är så jävla rädd att det ska va sista gången jag sett henne. Jag hoppas att hon fixar det här.

Mitt drogsug är inte av denna värld just nu alltså.. bara att se henne gör att jag går igång som fan och sen höra henne berätta om opiaterna.....

Det är inte lätt att vara jag just nu. Dra åt helvete va jobbigt jag har det nu...

Den här dagen skulle ju bli så jävla bra.. Allt bara gick åt helvete.

men nånstans är jag ändå tacksam att jag träffade henne, även om det är grymt jobbigt och påfrestande.