Så otroligt mycket känslor nu alltså..

Jag gjorde misstaget att börja lyssna på låtarna jag, min pojkvän och min vän lyssnade på när vi bodde ihop och hade massa sjuka äventyr för oss. Det var roliga tider men ändå tragiska tider.. Tårarna är inte långt borta. Jag är så ARG på mig själv för att jag inte vågade ta kontakt med min vän som jag längtat efter att få träffa så jävla länge! Vad fan är det för fel på mig?? Jag är helt övertygad om att Gud svarade på min önskan och korsade våra vägar också tog jag inte chansen! Nu är jag arg, ledsen och besviken på mig själv för att jag är så jävla osäker och feg jämt.. Nånstans inom mig finns en röst som säger att kanske var jag/vi inte redo att ta kontakt med varandra än, men att vi ändå behövde se att vi mår bra båda två. För jag har en känsla av att han såg mig också. Trots att jag intalade mig själv att han inte gjorde det först.. Jag var bara så arg på mig själv att jag ville lägga hela ansvaret och skulden på mig själv.

Jag skrev ett brev till min pojkvän förut, jag nämnde ingenting om detta för vad ska jag skriva? Vi talar ofta om vår vän och hur mycket vi saknar honom. Han skulle tycka jag va dum i huvet som inte hejjade! Kanske inte men alltså... Där är mina rädslor igen! De styr mig så mycket mer än jag vill erkänna.

Som med min sponsor, jag börjar känna att vi har kommit varandra för nära.. Jag har svårt att släppa folk in på livet. När relationen börjar bli för nära och seriös så backar jag, då tycker jag att det är obehagligt. Jag har ett stort problem med detta. Jag lider av separationsångest därför att så många människor har svikit mig i mitt liv, därför har jag jättestora problem med att lita på folk idag.

Jag kanske ska ta upp det med min psykolog som jag ska träffa imorgon. Jag måste även ta upp ett gammalt problem som har återuppstått. Min rädsla för mitt ex... Jag har börjat drömma mardrömmar och fått svårt att somna på kvällen för minnena kommer tillbaka. Jag är paranoid igen och tror att han ser mig och följer efter mig. Inte ens när jag var i malmö kunde jag slappna av, ja menar seriöst?! Vafan är oddsen att han skulle va där samtidigt som mig?

Det är en helt orealistisk rädsla men ändå kan jag inte bli av med den...

Jag längtar tills mötet imorgonkväll. Jag behöver mina vänner i gemenskapen nu. Det kommer bli ett fint möte det vet jag, för jag vet några som ska ta tid! En far och son till och med. Fantastiskt! Bara tanken på NA gör att jag genast får lättare att andas.. Jag vet att det finns något som hjälper, och jag har så många jag kan ringa om jag behöver prata.

Fred och Kärlek

Idag hände det något.

Jag har länge bett om att få träffa en vän från "mitt gamla liv". Det är en kille som bodde hos mig ett par månader och vi kom varandra väldigt nära. Han betyder oerhört mycket för mig och sen bara försvann han.. Jag har undrat varje dag vad som hände och vad han gör nu. Min pappa träffade på honom för någon vecka sedan och då hade han hälsat till mig. Han hade tydligen jobb nu så det verkar ju gå bra för honom..

Igår ringde min pojkvän (Äntligen) och vi började prata om den här killen, för han är en nära vän till oss båda. Jag tänkte mycket på honom innan jag somnade och vem tror ni jag såg idag på jobbet? Jo honom såklart! MEN det sjuka var att jag vågade inte hejja!! Mitt hjärta slog volter i bröstet och jag ville bara att han skulle se mig, men jag vågade inte hejja.. Jag vet inte ens om han såg mig.. Men alltså snacka om att gud hör bön! Jag har bett om att få träffa honom så länge och sen när jag väl stöter på honom så vågar jag inte ens prata med honom.

Jag kände direkt att gud hade korsat våra vägar av en anledning, och vilken den än var så tog jag inte vara på ögonblicket. Det fick mig att må skitdåligt och jag hade ångest resten av dagen...

Jag hoppas att vi kommer att mötas igen. När vi båda är redo för det.

Iallafall, min kille ringde ju igår. Jag skrev ju ett brev till honom för ett par veckor sedan att jag fått reda på att han fortfarande använder droger i fängelset och att han får välja mellan att kliva in i behandling när han muckar eller så är det slut mellan oss. Sen fick jag dåligt samvete och skickade ett vykort till honom förra veckan och nu ringde han mig igår. Vi har inte pratat med varandra på närmare en månad säkert... Jag blev jättenervös alltså. Visste inte hur mycket jag ville prata om brevet eftersom att han har ju bevakning medans han ringer och jag vill inte att nån annan ska höra vad vi pratar om.

Jag orkade inte gå till jobbet igår heller. Jag var trött efter malmöresan, vi kom hem ganska sent på söndagkväll. Dessutom så har jag lite "känslomässig bakfylla" nu efter konventet också.. Känner mig rätt nedstämd..

Jag missade eftervården idag också. Andra veckan i rad jag missat det nu. Tror man blir utskriven om man missar tre gånger så det är bäst jag tar mig dit nästa gång..

Mycket blandade känslor