Jag kom ihåg eftervården idag iallafall. Bra jobbat!

Jag träffade min kontaktperson efter jobbet idag, vi pratade lite om min resa och hur långt jag kommit på så kort tid. Det är en väldig skillnad på mig idag och för ett par månader sedan. Jag visade henne ett kort på mig som är taget för ett år sedan och hon trodde inte att det var sant! Trots att vi känt varandra ett par år nu och hon har sett mig i de värsta skicken kunde hon inte fatta att jag var så sliten. Hon ger mig alltid så mycket beröm för att jag blivit drogfri och ordnat upp mitt liv.

Det kändes faktiskt helt okej på eftervården ikväll också. Fast jag var jävulskt rastlös... Men det är schysst att gå dit och träffa folk iallafall. Jag hade tur som fan kan jag säga, egentligen skulle jag ha blivit utkickad nu för jag varit borta två ggr utan att meddela, jag trodde det var tre ggr... Men dom sa att eftersom ingen informerat mig om det så fick jag en chans till. Jag har lovat mig själv att jag ska ge det här en chans även om jag varit skeptisk och är det till en viss del fortfarande.

Jag kämpar som fan med min rastlöshet nu. Jag känner mig rastlös hela tiden. På jobbet, på möten, i vardagslivet u name it.. Det känns som att jag måste vänta hela tiden på nått och jag hatar att vänta! Jag är lixom inte här och nu på nått sätt. Jag tänker hela tiden på vad som ska hända härnäst.

Imorgon ska jag iallafall få fin besök! En kvinna som jag gjorde behandlingen med ska komma och hälsa på mig! Vi kom varandra mycket nära och det ska bli kul att träffas igen. Hon bor en bra bit ifrån mig så vi kan inte ses så ofta.. Men nu hade hon ärende i stan så då skulle hon komma och bo hos mig. Jag ser verkligen fram emot det.

Peace out

Godmorgon. Jag har sovit helt okej inatt.

Det känns helt okej att gå till jobbet idag också, tacka gud för det.

Jag är glad att jag köpte Bara för idag, det är skönt att läsa en fin text på morgonen och försöka landa på nåt sätt.

Jag har fortfarande många drömmar, men de är inte vidriga mardrömmar längre. Dom är fortfarande intensiva men det är dom alltid.

Jag drömde nån gång i helgen att jag och min pojkvän skulle gifta oss, det var en fin dröm. Jag saknar den.. Jag pratade med hans mamma igår på jobbet och hon hade inte heller pratat med honom på jättelänge innan han nu hörde av sig. Jag är alltså inte den enda han undvikit. Han verkar inte må bra alls.. Han berättade att han börjat äta antidepressiva och hans mamma berättade för mig att han har problem med exemet. Stackarn..

Jag måste komma ihåg eftervården ikväll också. Glömmer jag det igen blir jag utkickad!