Känslosam, det är vad jag är.

Ena sekunden är jag helt lugn, andra sekunden vill jag bara gråta. Men jag vet inte om det är av glädje eller sorg? Både och kanske?

Jag är så oerhört tacksam för mitt liv idag. Jag har fått så många komplimanger nu på den senaste tiden så det är inte klokt! Det är många som tycker jag är en "fin tjej" och gör ett bra jobb. Jag försöker ta åt mig så mycket som möjligt. Men det finns ju alltid en röst som säger nåt annat...

Jag är jättestolt över mig själv, det är jag verkligen. Men när jag får komplimanger om mitt utseende så har jag svårt att ta åt mig faktiskt. Det är lättare att klappa sig på axeln när man har gjort nåt bra lixom. Jag tyckte en gång i tiden att jag såg bra ut, och det var när jag var aktiv och jättesmal. Då trivdes jag med mig själv. Jag kunde gå in i en klädbutik och jag kunde garanterat ha varenda klädesplagg därinne. Behövde aldrig oroa mig för att nånting skulle va för litet. Nu får man gå på tjockisavdelningen.. Känns inte så jättehejjigt. Jag träffade två kvinnor idag på jobbet som jobbade på behandlingshemmet jag var på. En av dom tyckte att jag hade gått ner i vikt sen hon såg mig, och det får jag verkligen hoppas! Men det känns inte så...

Det har varit en tung dag idag, jag ville verkligen inte kliva upp imorrse. Och sen hade jag ingen lust att jobba idag heller, det vart ett tungt pass. Men jag gav inte upp fast jag ville, jag stanna kvar på jobbet och härdade ut och sen när jag kom hem så diskade jag och lagade middag. Det känns ändå som att jag har gjort bra ifrån mig idag..

Usch.. Jag känner hur det sitter en stor sorgklump i bröstet på mig. Jättejobbigt alltså, jag vet inte varför den sitter där men jag misstänker att det har något att göra med min pojkvän. Jag vill verkligen inte tänka på det nu, men förr eller senare så måste jag ju.

Det får bli senare... Hejdå